Härestedts skriverier

Det här inlägget anknyter till det jag skriver under rubriken på sidan. Jag har tappat räkningen på alla ansvariga för Sverige som har sagt att de ”inte såg det komma”, nu senast Petra Lundh, den nya rikspolischefen (som har en lön på 188.000 kr/mån). Om personer som Petra Lundh och Stefan Löfven, som har hela det svenska etablissemanget till sitt förfogande, inte ”såg det komma”, hur kommer det sig då att jag, som med enbart en dator och en vilja att ta reda på vad som faktiskt håller på att hända i landet, uppenbarligen är mycket bättre informerad om inte minst den extremt grova, systemhotande kriminaliteten som till absolut övervägande del beror på massinvandringen.

Mitt förtroende för svenska myndigheter och det svenska etablissemanget i stort är som bortsopat (med mycket få undantag, ett sådant är Riksrevisionen som granskar en del saker som är högst relevanta att granska). Public service vänstervridning är också väldigt uppenbar, jag litar inte en sekund på det som sägs där. Ett exempel av en hel störtflod är den tydligen återkommande vanan att, när de intervjuar mannen eller kvinnan ”på gatan”, i förekommande fall inte redovisa att den som intervjuas är lokalpolitiker. Det vill jag veta. Om en person som intervjuas är så pass politiskt engagerad att vederbörande representerar ett politiskt parti färgar det naturligtvis av sig på de åsikter personen har.

Undersökningar har ju visat att en stor majoritet av de anställda inom public service röstar rött eller grönt, enormt många fler än i befolkningen i stort. Skickliga journalister bör kunna hålla sina personliga åsikter separata från sina arbetsuppgifter (fast ingen människa är helt neutral, även de som gör sitt bästa för att vara det påverkas säkert av sina åsikter). Men inom public service betvivlar jag starkt att de ens försöker…

Jag läste nyligen Joakim Lamottes ”Där stormen är”. Eftersom han arbetade inom public service i många år har han inblick i hur det fungerar. En sak han säger är att alldeles när han hade börjat arbeta där kom en kvinnlig chef fram till honom och sa att ”här röstar vi rött, bara så du vet det”. Lamotte kunde respektera henne därför att hon i alla fall var ärlig och det kan man ju hålla med om. Inte för att de som sympatiserar med något av sjuklöverpartierna behöver dölja det, det är ju bara Sverigedemokraterna som är paria och som man inte får sympatisera med utan att riskera konsekvenser av olika slag.