Härestedts skriverier

Det här handlar inte om någon bok utan en serie häften utgivna av Trollhättegillet, en lokal förening, på 1980-talet. Jag visste att de fanns här men har inte kommit mig för med att läsa dem förut. Eftersom det handlar om stadens historia är det mesta sådant som hände långt före min tid men eftersom jag växte upp här och har bott här en stor del av livet var det av intresse.

Jag kommer att ta upp tre saker av det som beskrivs i häftena.

Under några år i mitten av 1960-talet var jag med i barn/ungdomsgruppen i en amatörteaterförening. Vi höll till i ett gammalt trähus inne i centrum. Huset är sedan många år rivet men fanns på bild i ett av häftena. Det var byggt redan 1889 så det hade några år på nacken på 1960-talet.

Det fanns en riktig scen men det var en liten, mysig teater. I efterhand har jag funderat på hur det var med sådant som brandsäkerhet i ett gammalt trähus, inte något man tänker så mycket på när man är i 10-12-årsåldern kanske. Det fanns bara ett omklädningsrum så alla fick samsas på samma ställe. På en kakelugn hängde en plåtbit som användes om vi skulle ha åska i pjäsen. Fast det hände förstås att någon kom åt plåtbiten så det blev åska när det inte skulle vara det… Allt som allt, en väldigt rolig fritidsaktivitet.

Jag bor vid en väg som heter Edsvägen, som är en mycket gammal väg. I en bok om Trollhättans historia finns en gammal karta från 1600-talet där vägen är utmärkt och den har uppenbarligen samma sträckning som idag eftersom en del namn på gårdar fortfarande finns kvar. Vad som gör vägen intressant och även omskriven är att det var längs den gods transporterades mellan Vänern och förbi fallen i Trollhättan med hjälp av s.k. ”Edsmärrar”. Innan slussarna började användas omöjliggjorde fallen vattentransporter så allt gods fick lastas om i Vänersborg och köras med häst och vagn förbi Trollhättan längs Edsvägen.

Carl von Linné besökte Trollhättan och skrev om det i sin ”Västgötaresa”, tryckt 1747. Nedanstående är citat ur boken.

”EDSVÄGEN kallades en landsväg, över vilken Edsbönderna körde det järnet, som kom ifrån Vänern, ävensom det åt Göteborg, passerar Trollhättan den rätta Edsvägen; bönderna hålla härtill en ansenlig myckenhet hästar, som dagligen till 600:detals slita vägen.

EDSMÄRREN är merendels ett eländigt kreatur, spänt för en simpel kärra, häftad vid sadeln, som frammantill har ett bröststycke såsom en sele; över den bortre bågen på sadeln ligger en vidja, som uppehåller kärrearmarna; över den förra bågen ligger en annor, som uppehåller en järnring med en hake, som häftas i kärrans arm; järnstängerna läggas långsåt i kors över kärran, att de räcka så långt fram, som själva märren; här brukas inga tömmar, utan går den ena märren efter den andra, så att en karl ofta körer 12 à 15 kärror, medelst det han går efter och ropar eller kastar sten; dessa märrar veta artigt, att gå utur vägen för varandra, vilket vanan lärt dem

Då måste det ha varit liv och rörelse på vägen här. Tänk om man hade kunnat gå tillbaka i tiden och se hur det var…

Trollhättan med fallen har varit ett resmål i flera hundra år och i häftena jag har läst finns några texter från personer som har besökt staden. Den mest kände är nog H.C. Andersen som skriver om en resa han gjorde i Sverige 1849.

… Och snart stannade vi uppe på en ljungröd klippa, en svindlande terrass; framför oss, djupt nere, det brusande vattnet, Helvetesfallet, och däröver åter fall vid fall, den väldiga, bräddfulla älven, utloppet för Sveriges största insjö. – Vilken syn, vilket brusande, ovantill, nedantill! Det är som havets vågsvall, men ett hav av skummande champagne, av kokande mjölk; överst omspolas två klippor så att vattenskummet lyfter sig som ängsdimma, nedanför trängs vattenmassorna samman, störtar åter ut, skjuts fram och går i cirkel tillbaka som smult vatten, och välter sen ner i Helvetsfallet sitt eget långa havstunga fall. – Vilket orkandån i djupet, vilken syn! man finner inte ord!

En svensk-amerikan, teol. o. fil. dr Carl Svensson i Lindsborg, Kansas, USA skriver i sin år 1890 utgivna reseskildring ”I Sverige” bl.a.följande om Trollhättan:

Nu blicka vi hän öfver floden och fallen och söka tränga in i våra ögons trånga kammare en bild af detta underverk, så storartadt, så skönt, så nordiskt, att den som sett det aldrig kan förgäta den synen. Första intrycket är en känsla af öfverraskning. Trollhättan är långt större än dess rykte. Det är så med svenskarna och allt svenskt: de äro för blygsamma. Om Trollhättan funnes i Norge eller Amerika, skulle hela världen tala därom. Jag har med beundran skådat Niagara från de mest olika synpunkter, och det finnes bara ett Niagara i världen; men Trollhätte-fallen äro originella, om uttrycket tillåtes, de äro inga efterhärmningar, de äro något för sig. Jag väntade nog, att jag skulle tycka om dem, men att blifva så förtjust i dem, att finna dem så storartadt, så originellt (ursäkta uttrycket än en gång) sköna, det väntar en amerikan i sanning icke, ty hvarken beskrifningar eller afbildningar förmå att göra rättvisa åt verkligheten.

Först se vi de tre Helvets-fallen. Dessa bildas därigenom, att vattenmassan i otyglad fart kastar sig öfver trenne bråddjup, hvilka syntes mig mycket större än de i verkligheten lära vara. Sedan kommer Stampströms-fallet och längre ner Toppö-fallet, det största och mest storartade af dem alla. Här rusar strömmen med ett hemskt och obeskriftligt dån fram för att på en gång kasta sig 44 fot ned i djupet. Fallen delas av en liten ö, som kallas Toppön. I en av de klippor, hvilka ligga på ömse sidor om fallet, finnes en urhålkning, i hvilken enligt traditionen grymma röfvare fordom gömde sig. Alldeles ovanför denna urhålkning fanns förr ett utskjutande klippblock, hvilket numera är nedfallet,och som kallades Skräddare-klinten; enligt berättelsen hade det erhållit sitt namn efter en lifdömd skräddare, som fått löfte om nåd, ifall han på den svindlande klinten kunde sy en klänning färdig utan att bli yr i hufvudet af dånet. En af mina källor säger, att han lyckades, en annan att han misslyckades, men båda stämmer öfverens däri, att han slutligen fann sin graf i de vreda, af raseri skummande böljorna.

Nedanstående är en text tagen från Illustrerad Tidning 1863, skriven av professor Edvard Bergh.

Vi stiga uppför branter och befinna oss snart vid de gamla slussarne, sprängda genom klippan. De ha fått vika för de nya och beqvämare. Men de qvarstå ännu såsom bevis på menniskans förmåga att kringgå eller genombryta de största naturhinder och svårigheter. … Vi taga derför af till venster, leta oss fram mellan qvarnar och sågar och stiga sedan öfver en liten spång, som leder öfver en bäck, hvilken i tusen små vattenfall störtar ned i elfven. Nu äro vi i vilda skogen. Det doftar af barr och ljufvast doftar Linnea. Vi följa gångstigen och komma slutligen upp på en brant klippa. Klippan stupar ned till de djupt under våra fötter brusande vattenfallen. Få utsigter på jorden erbjuda en sådan tafla som den hvilken nu utbreder sig för vår syn: Midt emot oss den höga ”Kopparklinten”, som öfver djupet kastar sin skugga, ”Gullö-fallet”, ”Toppöfallet”, ”Stampströmmen” och ”Helvetesfallet” öfverbjuda hvarandra i trotsande kraft och kasta med dån sitt skum och sina vattenperlor mot höjden.

Jag har inte varit vid slussarna på länge men alla tre hittills använda slussleder finns kvar. Den äldsta, från år 1800, är ganska dramatisk, uthuggen ur berget. Den andra slussleden, från 1844, är den som beskrivs i ovanstående text. Eftersom det finns planer på att bygga en ny slussled är det här en mycket aktuell fråga där åsikterna går rejält isär. Då och då dyker det upp insändare i lokaltidningen om det här ämnet.

På samma sätt som med vägen där jag bor skulle det skulle ha varit roligt att kunna resa i tiden och se hur det såg ut innan vattenfallen tämjdes och kraftstationen byggdes i början av 1900-talet. Tänk att få ha sett med egna ögon det som beskrivs i texter som de ovanstående, det låter onekligen högst dramatiskt.