Härestedts skriverier

av Jacques Delarue

Det var väldigt länge sedan jag blev så fångad av en bok som jag blev av den här! Texten innehåller detaljer som gör den levande och det är ofta detaljerna som fastnar i minnet.

Författaren satt själv fängslad under en period i slutet av kriget för motståndsarbete och att skriva den här boken måste ha varit en jättejobb. Jag läste nyligen en annan bok av samma författare, Histoire de la Gestapo, och den var så intressant att när jag såg att det fanns en annan bok av honom som handlade om ett likartat ämne lyckades jag på franska Amazon få tag i ett begagnat exemplar. Den första upplagan kom ut 1968 men den här är en uppdaterad version från 1993.

Boken är uppdelad i fyra separata delar. Den första handlar om svarta börsen, som var mycket omfattande, den andra om en organisation som hette Légion des Volontaires Francais contre le bolchevisme (LVF), en organisation av franska frivilliga som sällade sig till tyskarna för att bekämpa kommunismen, den tredje (och kortaste) om raserandet av en hel stadsdel i Marseille och den fjärde om alla de oerhörda grymheter SS-divisionen Das Reich gjorde sig skyldiga till. Den sista delen var psykiskt jobbig att läsa men samtidigt ytterst fascinerande.

Svarta börsen

Kort efter invasionen upprättade tyskarna ”inköpsbyråer”, som var olagliga. Avsikten från början verkar ha varit att de främst skulle vara en täckmantel för det spioneri som de också ägnade sig åt men det visade sig snabbt vara ett enormt lönsam verksamhet som hela tiden växte. För vanliga fransmän var det brist på absolut allt. Men tyskarna rekvirerade också, lagligt, mängder med varor och till slut hamnade de i den situationen att det helt enkelt var slut på allting därför att så mycket försvann på tyskarnas svartabörsaffärer att det som rekvirerades inte fanns att få tag på. Alltså konkurrerade tyskarna med varandra, den lagliga delen mot de olagliga svartabörsaffärerna. Till slut skickade Göring ut en order om att inköpsbyråerna måste upphöra med sin verksamhet. Den upphörde inte helt men minskade kraftigt i omfång.

En framträdande och intressant person hette Szkolnikoff. Han var statslös jude av ryskt ursprung och blev en av de viktigaste personerna när det gällde svartabörsaffärer, umgicks nära med många tyskar (trots att han var jude…) och levde lyxliv. De affärer han var inblandad i handlade om rena fantasisummorna. När den första upplagan av boken kom ut 1968 var det inte känt vad som hade hänt med Szkolnikoff men det framkom senare. När han insåg att tyskarna skulle förlora kriget flydde han Frankrike och bosatte sig i Madrid. Vad som skedde sedan var att en tid efter kriget kläckte två personer, en fransk tidigare polisman som blivit avskedad på grund av för täta kontakter med tyskarna och en man, som i boken kallas Fred och som varit inblandad i svartabörsaffärer, en plan. De var båda eftersökta av franska rättsväsendet och för att få lägre straff kom de på att de kunde kidnappa Szkolnikoff, som naturligtvis var högvilt för franska rättsväsendet, och överlämna honom till franska polisen. Fred flyttade till Madrid och planen var att han, som var ytligt bekant med Szkolnikoff sedan svartabörstiden, skulle vinna Szkolnikoffs förtroende och sedan locka honom till sin lägenhet där den franske polisen skulle ligga gömd. Tillsammans skulle de överfalla Szkolnikoff och injicera honom med ett starkt sömnmedel och sedan gömma honom i ett stort skåp som ihop med andra möbler skulle köras i en flyttbil över gränsen till Frankrike. Men det gick inte riktigt som de hade tänkt sig. Fred lyckades lura Szkolnikoff till sin lägenhet men vad de sammansvurna inte visste var att Szkolnikoff hade hjärtfel och chocken när han blev överfallen gjorde att han fick ett hjärtattack och dog. Då tog de med sig kroppen ut på landsbygden utanför Madrid, knivhögg den för att det skulle se ut som om han blivit överfallen och rånad. Sedan hällde de bensin över och tände eld på kroppen men bönder upptäckte kroppen och ringde polisen, som lyckades få fram fingeravtryck och därmed kunde konstatera att det faktiskt var Szkolnikoff.

En av dem som började med svartabörsaffärer i en av ”inköpsbyråerna”, Friedrich Berger, ägnade sig också åt tortyr. Han installerades i en paradvåning där en del av tortyren skedde i våningens största rum, en salong. I ett hörn av salongen fanns en flygel. En av torterarna var amatörmusiker och det hände att han avbröt tortyren och satte sig vid flygeln och spelade ett klassiskt stycke. Berger själv var ofta klädd i en tjusig mörkröd sidenmorgonrock. Ytterligare en detalj som gör berättelsen levande. Vid ett tillfälle tog han in tre officerare som just blivit torterade och satte dem, helt nakna, på stolar. Själv satte han sig grensle över en stol och höll ett föredrag för officerarna om fördelarna med att samarbeta med tyskarna. Några av torterarna var fransmän som hade arresterats för svartabörsaffärer och getts valet att antingen deporteras till ett koncentrationslägen eller att börja arbeta för tyskarna. Delarue skriver att man då kunde ha tänkt sig att de som blivit mer eller mindre tvungna att acceptera att arbeta för tyskarna inte skulle göra mer än det absolut nödvändiga men så var det inte. Flera av dem var istället bland de värsta torterarna. Författaren beskriver mera av vad som försiggick i våningen och det är helt absurt men baserat på samstämmiga vittnesmål från personer som överlevde tortyren.

Fransmännen fick också betala alla kostnader för de tyska ockupationstrupperna, vilket handlade om flera miljoner varje dag och där ingick sådant som definitivt inte var nödvändigt. Det där med pengars värde är svårt att få grepp om när man läser om sådant som har hänt tidigare i historien. När det gäller Frankrike måste man också hålla i minnet att de devalverade francen 1960 (kapade två nollor) så summor innan dess verkar ofta mycket höga men i boken anges ibland hur mycket summorna skulle motsvara i franc år 1967, alltså året innan första upplagen kom ut.

Det här är bara ett par nedslag i den delen som handlar om svarta börsen. Det finns mycket mycket mer, det är en tjock bok.

Jag hoppar över delarna som handlar om LVF och raserandet av Vieux Port i Marseille. Som allting annat i boken är de intressanta men det som handlar om svarta börsen och SS-divisionen Das Reich är det som påverkade mig mest.

SS-divisionen Das Reich

Om man vet något om vad som hände i Frankrike under ockupationen känner man till namnet Oradour-sur-Glane. Det är en by i sydvästra Frankrike som utplånades i en massaker den 10 juni 1944. Jag har en bok av en dansk författare som uteslutande handlar om massakern och som jag läste om nyligen så jag kunde jämföra de båda texterna.

SS-divisionen Das Reich lämnade ett spår av död och förstörelse efter sig. I boken finns mängder av exempel, ofta med namn och ålder på de drabbade, på människor som brutalt mördades eller på annat sätt råkade illa ut. Överallt de kom plundrade de hem på alla värdesaker och brände ofta ner husen. När de passerade människor som arbetade på fälten sköt de ibland ihjäl dem helt utan anledning.

Det är främst två massakrer som beskrivs i detalj i boken. Den ena en masshängning i staden Tulle den 9 juni 1944 och den andra massakern i Oradour dagen efter. Det som hände i Tulle har jag sett omnämnt men jag kände inte till detaljerna.

Händelserna i Tulle inleddes med ett försök av maquisen (motståndsrörelsen) att tillfälligt ta över staden. Det hade gjorts framgångsrikt i en annan stad kort tid innan. Man får naturligtvis sätta händelserna i samband med den allierade landstigningen i Normandie den 6 juni. I Tulle gick övertagandet snett. Det fanns två tyska garnisoner i staden (den ena verkar ha avvaktat att det skulle komma förstärkningar och deltog inte i striderna) men med den andra blev det hårda strider så maquisen beslutade att dra sig tillbaka. Sin vana trogen planerade då tyskarna att som repressalier avrätta oskyldiga människor. Från början var det tänkt att 250 personer skulle hängas som straff för maquisens övertagandeförsök.

Efter striden blev alla sårade, både fransmän och tyskar, tagna till sjukhuset och fick den vård de behövde. På kvällen samma dag kom några maquisarder, som förmodligen agerade på eget initiativ, och krävde att få ta med sig de tyska soldaterna men det motsatte sig läkaren på sjukhuset, doktor Toty, så de blev kvar. Den tyska garnisonen hade sin egen läkare, doktor Schmidt, som brukade följa med de tyska soldaterna när de letade efter motståndsmän så att han kunde vårda de soldater som sårades på plats och här tar författaren upp en av bokens alla intressanta detaljer. Det verkar som att de båda läkarna hade någon form av förståelse för varandra. När doktor Schmidt kom tillbaka till Tulle efter någon aktion mot maquisen informerade han doktor Toty om var strider hade förekommit så att den franska läkaren kunde ta sig dit och vårda sårade maquisarder. Uppenbarligen kände Schmidt till att Toty var kopplad till motståndsrörelsen men han angav honom inte. Man kan ju undra varför. Ytterligare en sak skedde som fick betydelse senare. Tyska officerare kom till sjukhuset och vid ett tillfälle stod de och doktor Toty i en sal när en av de tyska soldaterna reste sig i sin säng och pekade på Toty, som precis hade insett att just den soldaten förstod franska så han fick onda aningar om vad som skulle hända, men soldaten såg på honom och sa: ”Den mannen räddade våra liv, han lämnade inte ut oss till maquisen”. När de tyska officerarna insåg att även de tyska soldaterna fått god vård halverade de antalet oskyldiga som skulle hängas till 120 personer.

Alla män i Tulle, mellan 16 och 60 år, samlades på en gårdsplan. Efter ett tag släpptes sådana som ansågs ha yrken som behövdes i samhället. Bland de som blev kvar valdes offren ut, till synes godtyckligt. Rep och stegar hämtades. En tysk officer efterfrågade frivilliga som skulle utföra hängningarna. Männen fördes fram, tio i taget, och hängdes från träd, balkonger och lyktstolpar, på en sträcka av flera hundra meter. Till slut blev det 99 män som hängdes. Det måste ha varit rena mardrömssynen.

Jag läser gärna böcker av det här slaget som är skrivna relativt snart efter händelserna de beskriver eftersom det finns människor kvar som kan berätta. Så var det med en detalj här. Författaren fick, cirka 20 år efter händelserna, tag på en person som hade relevanta uppgifter. När personen fick frågan om vad han hade sagt till andra fick författaren till svar att det inte var någon som hade frågat tidigare.

Det sades att massakern i Oradour genomfördes som en repressalie för försvinnandet av en tysk officer, Sturmbannführer Kämpfe, men det verkar finnas lite frågetecken kring det.

Vid tvåtiden den 10 juni kom Das Reich till den fridfulla byn Oradour där livet pågick som vanligt. Invånarna hade knappast sett några tyskar tidigare och de flesta oroade sig till att börja med inte så mycket. Tyskarna omringade byn och sökte igenom omgivningen. Alla invånarna beordrades till torget där männen skildes från kvinnor och barn. Kvinnorna och barnen togs till kyrkan och stängdes in där. Männen delades upp i grupper och fördes till olika garage, uthus och liknande. Kulsprutor ställdes upp utanför och männen besköts, främst i ben och underkropp. Sedan togs halm och annat brännbart material dit, ströddes över de sårade och döda och tändes på. Fem av det fåtal i byn som överlevde massakern lyckades ta sig ut från det garage de var instängda i och kunde berätta vad som hade hänt.

I kyrkan samtalade kvinnor med varandra och barn lekte. Då kom några tyskar in med en tung låda som de ställde på altaret. Trådar hängde ut från lådan och de antändes. Tyskarna skyndade sig ut, låste dörrarna och efter ett par minuter sprängdes de rökbomber som fanns i lådan och spred panik bland kvinnorna och barnen, som gjorde allt för att komma undan den tunga, svarta röken. Från fönstren började tyskarna då skjuta in i kaoset. När röken hade lagt sig kom tyskarna tillbaka och spred ut halm och risknippen och tände på. De som inte redan var döda brändes levande. En enda kvinna överlevde genom att ta sig ut genom ett fönster och kunde vittna om vad som skedde. 241 kvinnor och 202 barn dog i kyrkan. Hela byn brändes sedan ner till grunden.

Det som hände i Oradour och på andra ställen är så ofattbart grymt att man inte kan förstå hur människor kan bete sig så mot andra människor.

Efterspelet har visst intresse. Av de Das Reich-soldater som varit i Oradour och som flera år senare ställdes inför rätta var många fransmän. Elsassare. Elsass var först franskt men efter fransk-tyska kriget 1870-71 blev det tyskt. Efter Versaillesfreden 1919 återgick det till Frankrike men ockuperades av Tyskland i början av andra världskriget. Elsassare tvångsrekryterades till tyska armén. Om de deserterade eller höll sig undan drabbades deras familjer av repressalier. De yngsta som tvångsrekryterades var 16 år. Inga officerare ställdes inför rätta, de hittades inte (”var på flykt”), utan de som dömdes var enkla soldater så de verkligt skyldiga kom undan.

Det här är en av de där böckerna som man inte vill ska ta slut, den hade gärna fått vara dubbelt så lång som sina 500 sidor, så fascinerande är den.