Härestedts skriverier

För många år sedan hade jag en arbetskamrat som var född i Tyskland i slutet av 1920-talet och som alltså var tonåring under andra världskriget. Vid ett tillfälle blev vi två sist kvar i personalmatsalen och hon började berätta minnen från kriget.

Hon var med i någon sorts ungdomsorganisation, som hon inte sade namnet på, men förmodligen var det något liknande Hitlerjugend. För pojkar var medlemskap i Hitlerjugend, vad jag har förstått, obligatoriskt från 14 års ålder men jag vet inte hur det var med flickor. Det hon berättade för mig var att hon hade uteblivit två gånger i sträck från mötena de hade varje helg och då kom polisen och ringde på hemma hos hennes familj och undrade varför hon inte hade varit där. Så särskilt frivilligt verkar det ju inte ha varit…

Den andra händelsen hon berättade om utspelade sig alldeles i slutet av kriget när Tyskland var på väg att kollapsa. Familjen bodde i Bonn men hon hade hälsat på släktingar i en annan del av Tyskland och när situationen i landet försämrades kraftigt skulle hon hem. Hennes pappa ansökte om tillstånd att få hämta henne, men det nekades så hon, vid det laget i 16-årsåldern, fick ge sig ut helt på egen hand i ett land i totalt kaos. Först hamnade hon i en grupp med några andra, men hon litade inte på dem så efter ett tag gömde hon sig bakom en mur tills de hade gått därifrån. Då fick hon hjälp av en nazistofficer, som gav henne mat och såg till att hon kom ombord på ett tåg. Hon tog sig hem utan att råka illa ut, men det måste ha varit en skrämmande upplevelse för en tonåring.

När jag såg den rubriken måste jag bara läsa artikeln (idag skulle man väl kalla det clickbait) och det visade sig vara en riktigt rörande historia.

En soldat stod på vakt utanför en militärförläggning när en liten pojke kom fram och ställde sig framför honom och iakttog honom nyfiket. Det här var på vintern 1939 och soldaten såg att pojken frös så han tog med honom in och gav honom en tallrik soppa. När de kollade upp pojkens bakgrund visade det sig att hans far hade mördat hans mor. Den enda anhörige han hade var en äldre släkting som förmodligen varken kunde eller ville ta hand om honom på ett bra sätt så han hade hamnat hos en granne till släktingen, men dit ville han inte tillbaka.

Vad som hände sedan var att soldaterna tog sig an pojken. Han fick en egen säng i deras sovsal och en liten uniform (det fanns ett foto på honom i sin uniform). De gav honom godsaker och skaffade en sparbössa där de varje månad avstod en del av sin lön så att han hade något litet sparkapital eftersom han naturligtvis inte kunde stanna på en militärförläggning någon längre period. Så istället för att inte ha någon som brydde sig om honom fick han plötsligt femton ”pappor” som verkligen månade om honom.

Jag tycker det är en fin historia och man kan undra hur pojken upplevde situationen och hur det gick för honom senare.