Det var väldigt länge sedan jag blev så fångad av en bok som jag blev av den här! Texten innehåller detaljer som gör den levande och det är ofta detaljerna som fastnar i minnet.
Författaren satt själv fängslad under en period i slutet av kriget för motståndsarbete och att skriva den här boken måste ha varit en jättejobb. Jag läste nyligen en annan bok av samma författare, Histoire de la Gestapo, och den var så intressant att när jag såg att det fanns en annan bok av honom som handlade om ett likartat ämne lyckades jag på franska Amazon få tag i ett begagnat exemplar. Den första upplagan kom ut 1968 men den här är en uppdaterad version från 1993.
Boken är uppdelad i fyra separata delar. Den första handlar om svarta börsen, som var mycket omfattande, den andra om en organisation som hette Légion des Volontaires Francais contre le bolchevisme (LVF), en organisation av franska frivilliga som sällade sig till tyskarna för att bekämpa kommunismen, den tredje (och kortaste) om raserandet av en hel stadsdel i Marseille och den fjärde om alla de oerhörda grymheter SS-divisionen Das Reich gjorde sig skyldiga till. Den sista delen var psykiskt jobbig att läsa men samtidigt ytterst fascinerande.
Det här handlar inte om någon bok utan en serie häften utgivna av Trollhättegillet, en lokal förening, på 1980-talet. Jag visste att de fanns här men har inte kommit mig för med att läsa dem förut. Eftersom det handlar om stadens historia är det mesta sådant som hände långt före min tid men eftersom jag växte upp här och har bott här en stor del av livet var det av intresse.
Jag kommer att ta upp tre saker av det som beskrivs i häftena.
Under några år i mitten av 1960-talet var jag med i barn/ungdomsgruppen i en amatörteaterförening. Vi höll till i ett gammalt trähus inne i centrum. Huset är sedan många år rivet men fanns på bild i ett av häftena. Det var byggt redan 1889 så det hade några år på nacken på 1960-talet.
Det fanns en riktig scen men det var en liten, mysig teater. I efterhand har jag funderat på hur det var med sådant som brandsäkerhet i ett gammalt trähus, inte något man tänker så mycket på när man är i 10-12-årsåldern kanske. Det fanns bara ett omklädningsrum så alla fick samsas på samma ställe. På en kakelugn hängde en plåtbit som användes om vi skulle ha åska i pjäsen. Fast det hände förstås att någon kom åt plåtbiten så det blev åska när det inte skulle vara det… Allt som allt, en väldigt rolig fritidsaktivitet.
Jag bor vid en väg som heter Edsvägen, som är en mycket gammal väg. I en bok om Trollhättans historia finns en gammal karta från 1600-talet där vägen är utmärkt och den har uppenbarligen samma sträckning som idag eftersom en del namn på gårdar fortfarande finns kvar. Vad som gör vägen intressant och även omskriven är att det var längs den gods transporterades mellan Vänern och förbi fallen i Trollhättan med hjälp av s.k. ”Edsmärrar”. Innan slussarna började användas omöjliggjorde fallen vattentransporter så allt gods fick lastas om i Vänersborg och köras med häst och vagn förbi Trollhättan längs Edsvägen.
Carl von Linné besökte Trollhättan och skrev om det i sin ”Västgötaresa”, tryckt 1747. Nedanstående är citat ur boken.
”EDSVÄGEN kallades en landsväg, över vilken Edsbönderna körde det järnet, som kom ifrån Vänern, ävensom det åt Göteborg, passerar Trollhättan den rätta Edsvägen; bönderna hålla härtill en ansenlig myckenhet hästar, som dagligen till 600:detals slita vägen.
EDSMÄRREN är merendels ett eländigt kreatur, spänt för en simpel kärra, häftad vid sadeln, som frammantill har ett bröststycke såsom en sele; över den bortre bågen på sadeln ligger en vidja, som uppehåller kärrearmarna; över den förra bågen ligger en annor, som uppehåller en järnring med en hake, som häftas i kärrans arm; järnstängerna läggas långsåt i kors över kärran, att de räcka så långt fram, som själva märren; här brukas inga tömmar, utan går den ena märren efter den andra, så att en karl ofta körer 12 à 15 kärror, medelst det han går efter och ropar eller kastar sten; dessa märrar veta artigt, att gå utur vägen för varandra, vilket vanan lärt dem
Då måste det ha varit liv och rörelse på vägen här. Tänk om man hade kunnat gå tillbaka i tiden och se hur det var…
Trollhättan med fallen har varit ett resmål i flera hundra år och i häftena jag har läst finns några texter från personer som har besökt staden. Den mest kände är nog H.C. Andersen som skriver om en resa han gjorde i Sverige 1849.
… Och snart stannade vi uppe på en ljungröd klippa, en svindlande terrass; framför oss, djupt nere, det brusande vattnet, Helvetesfallet, och däröver åter fall vid fall, den väldiga, bräddfulla älven, utloppet för Sveriges största insjö. – Vilken syn, vilket brusande, ovantill, nedantill! Det är som havets vågsvall, men ett hav av skummande champagne, av kokande mjölk; överst omspolas två klippor så att vattenskummet lyfter sig som ängsdimma, nedanför trängs vattenmassorna samman, störtar åter ut, skjuts fram och går i cirkel tillbaka som smult vatten, och välter sen ner i Helvetsfallet sitt eget långa havstunga fall. – Vilket orkandån i djupet, vilken syn! man finner inte ord!
En svensk-amerikan, teol. o. fil. dr Carl Svensson i Lindsborg, Kansas, USA skriver i sin år 1890 utgivna reseskildring ”I Sverige” bl.a.följande om Trollhättan:
Nu blicka vi hän öfver floden och fallen och söka tränga in i våra ögons trånga kammare en bild af detta underverk, så storartadt, så skönt, så nordiskt, att den som sett det aldrig kan förgäta den synen. Första intrycket är en känsla af öfverraskning. Trollhättan är långt större än dess rykte. Det är så med svenskarna och allt svenskt: de äro för blygsamma. Om Trollhättan funnes i Norge eller Amerika, skulle hela världen tala därom. Jag har med beundran skådat Niagara från de mest olika synpunkter, och det finnes bara ett Niagara i världen; men Trollhätte-fallen äro originella, om uttrycket tillåtes, de äro inga efterhärmningar, de äro något för sig. Jag väntade nog, att jag skulle tycka om dem, men att blifva så förtjust i dem, att finna dem så storartadt, så originellt (ursäkta uttrycket än en gång) sköna, det väntar en amerikan i sanning icke, ty hvarken beskrifningar eller afbildningar förmå att göra rättvisa åt verkligheten.
Först se vi de tre Helvets-fallen. Dessa bildas därigenom, att vattenmassan i otyglad fart kastar sig öfver trenne bråddjup, hvilka syntes mig mycket större än de i verkligheten lära vara. Sedan kommer Stampströms-fallet och längre ner Toppö-fallet, det största och mest storartade af dem alla. Här rusar strömmen med ett hemskt och obeskriftligt dån fram för att på en gång kasta sig 44 fot ned i djupet. Fallen delas av en liten ö, som kallas Toppön. I en av de klippor, hvilka ligga på ömse sidor om fallet, finnes en urhålkning, i hvilken enligt traditionen grymma röfvare fordom gömde sig. Alldeles ovanför denna urhålkning fanns förr ett utskjutande klippblock, hvilket numera är nedfallet,och som kallades Skräddare-klinten; enligt berättelsen hade det erhållit sitt namn efter en lifdömd skräddare, som fått löfte om nåd, ifall han på den svindlande klinten kunde sy en klänning färdig utan att bli yr i hufvudet af dånet. En af mina källor säger, att han lyckades, en annan att han misslyckades, men båda stämmer öfverens däri, att han slutligen fann sin graf i de vreda, af raseri skummande böljorna.
Nedanstående är en text tagen från Illustrerad Tidning 1863, skriven av professor Edvard Bergh.
Vi stiga uppför branter och befinna oss snart vid de gamla slussarne, sprängda genom klippan. De ha fått vika för de nya och beqvämare. Men de qvarstå ännu såsom bevis på menniskans förmåga att kringgå eller genombryta de största naturhinder och svårigheter. … Vi taga derför af till venster, leta oss fram mellan qvarnar och sågar och stiga sedan öfver en liten spång, som leder öfver en bäck, hvilken i tusen små vattenfall störtar ned i elfven. Nu äro vi i vilda skogen. Det doftar af barr och ljufvast doftar Linnea. Vi följa gångstigen och komma slutligen upp på en brant klippa. Klippan stupar ned till de djupt under våra fötter brusande vattenfallen. Få utsigter på jorden erbjuda en sådan tafla som den hvilken nu utbreder sig för vår syn: Midt emot oss den höga ”Kopparklinten”, som öfver djupet kastar sin skugga, ”Gullö-fallet”, ”Toppöfallet”, ”Stampströmmen” och ”Helvetesfallet” öfverbjuda hvarandra i trotsande kraft och kasta med dån sitt skum och sina vattenperlor mot höjden.
Jag har inte varit vid slussarna på länge men alla tre hittills använda slussleder finns kvar. Den äldsta, från år 1800, är ganska dramatisk, uthuggen ur berget. Den andra slussleden, från 1844, är den som beskrivs i ovanstående text. Eftersom det finns planer på att bygga en ny slussled är det här en mycket aktuell fråga där åsikterna går rejält isär. Då och då dyker det upp insändare i lokaltidningen om det här ämnet.
På samma sätt som med vägen där jag bor skulle det skulle ha varit roligt att kunna resa i tiden och se hur det såg ut innan vattenfallen tämjdes och kraftstationen byggdes i början av 1900-talet. Tänk att få ha sett med egna ögon det som beskrivs i texter som de ovanstående, det låter onekligen högst dramatiskt.
Det här är den andra av Douglas Murrays böcker jag läser på kort tid. Jag tycker om att han tar upp konkreta fall och beskriver dem närmare. Annars blir det ofta så att man läser om något men utan att känna till bakgrunden eller få några egentliga detaljer.
Den här boken har underrubrikerna Genus, Etnicitet och Identitet, vilket väl beskriver innehållet.
Det finns en del tankeväckande resonemang. I dagens västvärld har det ju skett stora framsteg när det gäller rättigheter för t.ex. homosexuella och kvinnor. Så vad ska de som lagt ner mycket tid och kraft på att driva de frågorna göra när de i stor utsträckning vunnit framgång? Murray hänvisar (på sidan 14) till en australisk politisk filosof (Kenneth Minogue) som har ett namn för den sortens beteende vissa visar prov på: ”Sankt Göran går i pensions-syndromet” (”St George in retirement syndrome”). ”[Sankt Göran] behöver sina drakar. Till sist, efter att ha tröttat ut sig i jakten på allt mindre drakar, kan han så småningom ses svinga sitt svärd i luften därför att han tror att han ser drakar där.” Jag tror det ligger mycket i det resonemanget. Sedan finns förstås de som aldrig blir nöjda, hur stor framgång de än har i det de eftersträvar.
Det finns en del citat i boken som verkligen sätter fingret på hur absurd västvärlden i vissa avseenden har blivit. Ett citat (på sidan 53) är från en amerikansk homosexuell man, Peter Thiel, som är en av grundarna av PayPal och tidig investerare i Facebook: ”När jag var liten handlade den stora debatten om hur vi skulle bekämpa Sovjetunionen. Och vi vann. Nu får vi höra att den stora debatten handlar om vem som får använda vilken toalett. Det här avleder uppmärksamheten från de verkligen problemen. Vem bryr sig?” Han har så helt rätt, de extremt allvarliga problem som samhällen i väst står inför ska man absolut inte diskutera, utan bara oväsentligheter som vem som får använda vilken toalett.
Den akademiska världen har stor skuld i att öka polarisering i samhället. Vissa har ett sätt att skriva som ”medvetet utestänger läsaren och som brukar användas av den som antingen inte har något att säga eller som behöver dölja det faktum att det han eller hon säger inte är sant” (sidan 68). Murray ger ett exempel på sådan text, skriven av en kvinna vid namn Judith Butler (”Further reflections on conservations of our time”, Diacritics, vol. 27, no. 1, våren 1997).
Förflyttningen från en strukturalistisk modell, där kapital uppfattas som det som strukturerar sociala relationer på relativt homologa sätt, till ett hegemoniskt perspektiv, där maktrelationer är subjekt för upprepning, konvergens och omformulering, förde in frågan om tidsbundenhet i strukturtänkandet och markerade ett skifte från en form av althussersk teori, som ser strukturella tonaliteter som teoretiska objekt, till en modell i vilken förståelsen för den eventuella möjligheten till struktur öppnar för en förnyad syn på hegemoni som varande förenad med de eventuella platserna och strategierna för omformuleringen av makt.
Ordbajseri på hög (eller låg) nivå. Totalt oförståeligt och meningslöst för oss som lever i verkligheten och inte i akademins höga sfärer där de uppenbarligen slösar bort en massa tid på rent trams.
Ett kapitel handlar om teknikens påverkan. Mycket där handlar naturligtvis om sociala medier. Murray tar upp frågan om vilka resultat man får när man söker på nätet. Det är mycket tydligt hur vänsterinriktade sökmotorerna är. Ett exempel är följande stycke på sidan 127:
Om man googlar ”Black men” kommer bara porträttbilder av svarta män upp. Det är faktiskt först efter drygt tio rader som någon som inte är svart dyker upp. En sökning på ”White men” däremot visar först en bild på David Beckham – som är vit – medan den andra föreställer en svart fotomodell. Därefter innehåller varje fembildsrad antingen en eller två svarta män. Många av bilderna på vita män föreställer dömda brottslingar med bildtexten som ”Varning för den vanlige vite mannen” och ” Vita män är onda”.
Det blir också intressant om man söker på olika språk, vilket framgår av följande citat (sidan 128):
Men om man prövar de här sökningarna på andra språk och tillämpar dem på Googles sökmotorer i länder där dessa språk dominerar får man helt andra resultat. … Men i allmänhet är det så att man får mer av det man bett om, ju längre bort man kommer från europeiska språk. Det är på de europeiska språken som de här märkliga resultaten uppkommer. Och det är på engelska som man får de mest uppenbara, uttryckliga och slående träffar som inte alls är de man har bett om.
Ett kapitel handlar om Etnicitet. Murrays resonemang där är så pass omfattande att enstaka citat knappast gör texten rättvisa men ett par korta exempel kan ändå ges (sidan 134): ”… akademiker vid Melbourne University i Australien har krävt att ‘vithetsstudier’ ska ingå som en obligatorisk del av undervisningen på kurser som helt saknar koppling till ämnet”. Slöseri med tid som bättre skulle användas till det ämne studierna gäller.
Så har vi frågan om kulturell appropriering (sidan 159-160): ”Ett annat exempel är från 2017, då ett par öppnade en matbil där de sålde burritos. Enligt de nya lokala reglerna var paret skyldiga till kulturell appropriering – mer specifikt, för att ‘stjäla’ mexikansk kultur genom att sälja burritos trots att de inte var mexikaner. Det slutade med att ägarna till matbilen utsattes för dödshot och tvingades avsluta alla sina konton på sociala medier och till slut även lägga ned sin verksamhet.” Kommentarer överflödiga.
Ett kapitel handlar om Transsexualism. Likt mycket annat i Murrays bok beskriver det rena absurditeter. Jag tycker synd om de barn som växer upp idag och som blir hjärntvättade av en del helt sjuka idéer. Ett citat (sidan 202): ”För att skolbarn med könsöverskridande identitet ska känna sig mer accepterade har en lokal brittisk myndighet utfärdat riktlinjer som föreslår att lärare på skolor för barn mellan 5 och 11 år bör upplysa barnen om att ‘alla genus’, däribland pojkar, kan menstruera.” Verkligen?
Nedan följer ett längre citat (sidan 218) som speglar likheter med Sovjet. Inom parentes kan sägas att jag för ett par år sedan läste Alexander Solsjenitsyns Gulag-arkipelagen – Fängelseindustrin. I den tar han på ett ställe upp exakt samma sak – det var inte tillrådligt att vara den förste som sluta klappa i händer när någon höjdare hade hållit tal…
Under och efter ESPY-galan [Excellence in Sports Performance Yearly] blev den amerikanske quarterbacken i amerikansk fotboll Brett Favre tillrättavisad, först i sociala medier och sedan i övriga medier, för att inte ha klappat händer tillräckligt entusiastiskt för Jenner. Bråket handlade om att Favre, trots att han stämde in i de stående ovationerna för Jenner, satte sig på sin plats innan alla andra i publiken gjorde det, och detta fångades på bild. För det uppförandet kritiserade New York Post den skyldiges bristande entusiasm i en artikel som hade rubriken ”Brett Favre gör ESPY-galan obehaglig för alla”. Ingen verkade säker på exakt hur många sekunder stående ovationer det är korrekt att ge en transkvinna som tar emot ett pris för sitt mod. Det kanske hade hjälpt att i någon mån beakta den sovjetiska politbyråns etikettsregler. Den enda lärdom som onekligen kan dras av detta var att om alla står upp och applåderar en transperson, då bör man se till att vara den sista som sätter sig igen.
Man får absolut inte använda ”fel” pronomen om en transperson. Också med avseende på Bruce/Caitlyn Jenner råkade en kommentator kalla (numera Caitlyn) Jenner för ”han”. Det skulle han inte ha gjort. Andra i studion vände sig genast mot honom och anklagade honom för att vara ”… ohövlig mot pronomen” (sidan 218). Så nu är det inte bara människor som kan bli kränkta, utan även pronomen… Befängdheten är total.
Frågan om dysfori tar Murray också upp. Man blir rent ut sagt mörkrädd när man läser vad vissa inom läkarprofessionen säger. En kvinnlig läkare, Johanna Olson-Kennedy, verksam inom det området har åsikter som är helt galna. ”Hon har offentligt motsatt sig tanken att barn som säger att de vill byta kön bör utredas inom psykiatrin. Hon har tidigare jämfört barn som säger att de vill byta kön med barn som har diabetes och sagt: ‘Jag remitterar ingen till en terapeut när jag tänker påbörja en insulinbehandling’”(sidan 243). Vidare (sidan 244): ”…påpekar [Olson-Kennedy] att människor gifter sig innan de fyllt 20 och väljer vilket universitet de vill gå på och att också detta är ‘livsavgörande val’ som görs i tonåren och som oftast fungerar”. Här har vi alltså en läkare som jämför att gifta sig eller välja universitet med ett irreversibelt fysiskt ingrepp.
I kapitlet Slutsatser tar Murray upp en intressant fråga och det är hur feminister ser på modersrollen. Tydligen anser vissa feminister att det är ett straff. Citat från sidan 264-265:
Och så här valde Economist nyligen att skriva om vad de kallade ”bakgrunden till löneklyftan mellan könen”, en klyfta som tidskriften hävdade hade sina rötter i modersrollen. En av de främsta anledningarna till att kvinnor i genomsnitt tjänar mindre än män under sitt yrkesliv är att de föder barn. Som Economist formulerade det: ”Barnafödande sänker kvinnors livsinkomst, en konsekvens som brukar kallas ‘barnstraffet.”‘ Det är svårt att föreställa sig någon som kan läsa den meningen, än mindre skriva den, utan att rysa. Om utgångspunkten är att den främsta meningen i livet är att tjäna så mycket pengar som möjligt, då är det faktiskt tänkbart att barnafödande utgör ett ”straff” för en kvinna och därmed hindrar henne från att ha en stor summa pengar på banken när hon dör.
En kommentar som jag tror ligger mycket i apropå de som ägnar sin tid åt sådana här frågor (sidan 274): ”Mer troligt är att en avlönad klass vet att detta pussel är olösligt och att de har skaffat sig jobb för resten av livet. De kommer att ha kvar sina positioner så länge de kan, tills folket inser att deras lösning på samhällets sjukdomar inte alls är en lösning, utan bara samma sak som att bjuda in till en enorm och dyrbar galenskap, både för den enskilde och för samhället i stort.”
På sidan 277 säger Murray något som jag håller med om: ”Målet med identitetspolitiken tycks vara att politisera absolut allting”. Under de senaste åren har det blivit helt uppenbart att den slutsatsen stämmer.
Härestedts skriverier 
Lämna en kommentar