Härestedts skriverier

Apropå att Ikea är med på den omtalade kulturkanon som nyligen presenterades kom jag att tänka på att jag har ett gammalt kåseri skrivet av läkaren och författaren Richard Fuchs som handlar om Ikea. Jag har bara kvar själva sidan med kåseriet så jag vet inte när eller i vilken veckotidning det publicerades men jag hoppas att Richard Fuchs inte har något emot att jag publicerar det på min blogg.

”Helgen på IKEA – en moderniserad version av Dantes Inferno”

IKEA är något av det svenskaste som finns. Det finns ytterst få hem i Sverige som inte har någon möbel från IKEA. För var IKEA ett möbelvaruhus, nu säljer de allting, från matjord till strutsplymer, och är för många svenska familjer ett utflyktsmål på helgerna. Lördagar och söndagar på IKEA är den moderniserade versionen av Dantes Inferno. Bland möbler, husgeråd, resväskor och tavlor, trängs folk frenetiskt och med något desperat i blicken. I varuhuset får man låna jättelika bärkassar. När dessa är fyllda med ståltermosar, miniväxthus, kassettställ och flytvästar av märket Titanic, fungerar de utmärkt som murbräckor och stötdämpare i trängseln. IKEA-proffsen nöjer sig naturligtvis inte med en gul plastkasse, utan kör omkring med en stor vagn, med vilken man kan slå av tjugotvå hälsenor i minuten på andra IKEA-kunder som råkar komma i vägen.

Det är oklart vilka som sitter och döper IKEA:s möbler och lampor, men de ansvariga har uppenbarligen en mycket rörlig fantasi och synnerligen lättflyktiga associationer. Att barnstolen i armerad spånplatta heter Babian är ju lätt att förstå för alla som sett små barn klättra omkring och det är också enkelt att begripa att den trebenta pallen i nystärkt spånplatta heter Låghalt. Det är däremot svårare att förstå varför skrivbordet som används av så många statliga verk heter Debil. Och hur har namngivarna associerat när de döpt dubbelsängen till Fiasko? Det är oklart varför en golvlampa heter Mörker. Att ett spelbord där benen viker sig heter Promille är däremot inte konstigt. Alla som försökt sätta ihop en IKEA-garderob förstår mycket väl varför garderoben heter Skräcken och detsamma gäller lagerhyllan Förtvivlan.

IKEA har också startat en bokavdelning, IKEA Analfabet. Den är inrättad enligt IKEA-filosofin, det vill säga kunden får hjälpa till lite för att färdigställa produkten. Man köper en bunt vita papper (gjorda av skivad spånplatta) och en skrivmaskin och så får man gå hem och skriva boken själv. Till sin hjälp har man ett papper från IKEA där det står vad boken ska handla om och lite om hur handlingen är uppbyggd. I en särskild liten plastpåse ligger de figurer som ska vara med i boken och precis som med påsarna med skruvar och muttrar så saknas ofta några figurer i persongalleripåsen. ”Vi talar om vad boken handlar om och vilka personer som är med i den och ni skriver den. På så sätt tjänar båda på det”, står det i IKEA-katalogen som fortsätter: ”Varför köpa färdiga böcker när det blir billigare att skriva dem själv?” IKEA Analfabet har blivit en stor succé bland bokälskare.

Det innebär ofta en stor påfrestning att handla på IKEA. När man så, totalt slut, har samlat ihop det man tänkt sig, eller åtminstone delar av det, och lastat det på sin vagn, så återstår att ta sig igenom kassorna. Vid kassorna är det kö, lång kö eller mycket lång kö. Alla köande stampar otåligt vid sina vagnar och undrar om de, i den jättelika högen på vagnen, fått med sänghurtsen Vidrig. När man väl kommit igenom kassan är det dags att ta sig hem med sina inköp. Man kan få fri hemtransport mot extra avgift, men de flesta försöker köra hem sina varor själva. Med sina fullastade vagnar snubblar de ut på parkeringsplatsen och undrar var de ställt sin bil.

Om det finns något litet gupp någonstans på parkeringsplatsen, och det finns det, så rasar allt man köpt av vagnen. I en stor osorterad hög på marken ligger Vidrig, Låghalt, Lipsill, Fetknopp och Babian och man svär kraftigt över dem. Efter att ha lastat upp allt på vagnen igen snubblar man vidare, kör på några parkerade bilar och alltihop rasar av vagnen igen. Man uppfinner några nya svordomar och försöker sedan binda fast paketen på takräcket på sin bil. Under hemresan blåser Lipsill och Vidrig av takräcket, men vid det laget är man så arg att man inte bryr sig om det.

När man väl har fått hem sina möbler från IKEA, så ska man montera ihop dem. Det är grundstommen i IKEA:s filosofi, att kunden själv sätter ihop möblerna han har köpt. Det är här i hemmets lugna vrå som de yttersta gränserna för mänskligt tålamod testas. Det är nu den mänskliga karaktären, den mänskliga själen, och även den mänskliga kroppen sätts på sitt hårdaste prov. Människor som bestigit Himalaya utan syrgas säger att det var en barnlek jämfört med att sätta ihop köksbyrån Vansinnig. Stora, starka och hårda legosoldater gråter som barn efter att ha hållit på ett tag med bokhyllan Omöjlig. Ingen går omärkt ur striden med ett lass omonterade IKEA-möbler. Man skriker och svär över att det finns sju skruvar till åtta hål och hålen är för stora. Man tuggar fradga när bitar inte passar i varandra eller fastnar på snedden. Man lovar sig själv att aldrig mer handla på IKEA när gångjärnen är felplacerade på garderobsskåpet Jävlig, så att dörren öppnas inåt, vilket givetvis inte går eftersom hyllorna i skåpet tar emot. Man åkallar högre makter när man äntligen lyckats spika ihop en bokhylla och det visar sig att varannan hylla är felvänd och böckerna i hyllan därför måste stå upp och ner. Till slut blir man tokig. Påfrestningen blir för stor och förståndet sviker. Man blir fullkomligt galen. Vänliga herrar i vita rockar kommer då och knackar på och man avförs från sitt hem, iklädd tvångströjan Lustig. (Den finns ej på lager, men kommer in vecka 56.)

För er som är lite äldre – kommer ni ihåg SVT:s Paris-korrespondent Knut Ståhlberg? Jag minns honom och hans franska maner, man kan se honom framför sig med sina uttrycksfulla gester. Det här är något jag klippte ut från en tidning men jag vet inte varken var eller när texten var införd.

”Egentligen finns det bara en sak i svensk television som är helt oförutsägbart: Knut Ståhlberg.

Att följa honom i ”Rapport” känns som att åka diligens i Vilda Västern. Allt kan hända, katastrofen lurar bak närmaste vägkrök, med hjärtat i halsgropen undrar man om man ska komma fram med livet i behåll. När han med en stram nick avslutar programmet sjunker jag samman i soffan alldeles slut och vacklar ut i köket för att lugna ner mig med ett glas portugisiskt lantvin.

(mer…)

Kommunal räkning
Snickare Gustavsson har fått i uppdrag att reparera stolarna i socknens kommunalhus. Snickra var han bra på men rättstavningens mysterier hade han aldrig lyckats tränga in i.
När kommunalnämndens ordförande fick räkningen kunde han läsa: ”Lagat säx kommunalstollar i sitsen för fem kronor styck.”

”Kommunalstollar” beskriver väl ganska bra hur vissa lokalpolitiker prioriterar… En lustig detalj är att ”säx” reagerade rättstavningsprogrammet på men inte ”kommunalstollar”…

Kommunalkryptiskt
”Härmed tillkännages att Rådberga kommun även i år utbetalar skattepengar för kråkor till alla, som kommer med avhuggna huvuden. Fötter är icke värt att medtaga, enär kommunen blivit bedragen på sådana, då några pojkar i fjol narrade mig att betala för några kråkfötter, som tillhört en gammal gumma, vilken förut fått betalt för sina fötter. De som vill ha betalt för dödad räv skall infinna sig med båda öronen avskurna.”
Bengt Andersson.
Kommunalnämndens ordförande.

En del roliga historier leder tankarna till annat.

Guds ord
En nittioårig gumma önskade sig en bok av prosten Engström men fick av misstag en av Albert Engström.
– Hade jag inte vetat att det var Guds ord, så hade jag väl skrattat mig fördärvad.

Jag håller på att plöja igenom Albert Engströms samlade verk (antar jag att det är) i 14 band. Jag håller nu på med band 13 och några av texterna är väldigt roliga. Jag undrar om prosten Engström var släkt med Albert Engström? En av texterna har titeln Klerikal belastning och då blev jag nyfiken på vad det kunde vara. Det visade sig att den klerikala belastningen bestod i att både hans farfar och morfar var präster.

Ett svårt fall
En inte alltför begåvad poliselev misslyckades i det skriftliga provet men eftersom han var släkt med polismästaren, beslöt tentatorn att gå varligt fram i det muntliga.
– Vem sköt Gustav den tredje? frågade han.
Eleven funderade en stund och bad sedan att få återkomma dagen därpå med svaret. Detta beviljades och när han kom hem till frun frågade hon:
– Hur gick det? Får du bli polis?
– Jag tror det. Dom har redan satt mig på ett svårt fall!

Den här historien tycker jag inte är särskilt rolig i sig men jag kom att tänka på Annie Lööf och att hon inte visste ens vilket århundrade Gustav II Adolf levde. Jag trodde alla normalbegåvade människor som har gått i skola i det här landet kände till åtminstone årtalet 1632. Frågan hon fick var väl vilket år han föddes. Exakt årtal var inte jag säker på heller men om hon nu inte skämtade utan faktiskt trodde att han levde på 1800-talet visar det bara hur skrämmande obildade många svenska politiker är idag.

Det fanns tidigare en sida med språkliga lustigheter som hette Avigsidan. Jag läste den ibland. Sidan finns kvar på nätet men det verkar inte ha kommit några nya inlägg sedan 2017. För er som är roade av språk finns det mycket roligt och ibland lite tänkvärt på den sidan. Några exempel följer nedan.

Brödet som bakats…
”This bread is baked purely from whole wheat!” var originaltexten. ”Whole wheat” är ju fullkornsvete, men den här svenska översättningen blev mycket roligare:
”Detta bröd har bakats av bara helvete!”

Massmedia:
Utan reklam kunde vi vara lyckliga utan att veta varför.

Hälsa:
Den medicinska forskningen har faktiskt kommit så långt att det egentligen inte finns en enda människa som är riktigt frisk nu för tiden.

Psykologi:
Utan psykoanalys skulle vi aldrig ha fått veta att när vi tänker en tanke så är det inte den tanke som vi tror att vi tänker utan den tanke som får oss att tro att vi tänker den tanke som vi tror att vi tänker.

Geografi:
I Indien får folk av lägre kast arbeta och slita, medan överkasten ligger på sängarna.

Hört på Aktuellt, när Stockholm ansökte om OS 2004:
”Tidigare undersökningar har visat att varannan svensk är för ett OS i Stockholm. Nu visar en ny undersökning att det är tvärtom.”

Det här är inte en rolig text men en återblick på hur man såg framtiden för nästan 60 år sedan. Jag hittade texten i en gammal Kamratposten från januari 1966.

Bilen som kör utan förare

Nej, vad nu då?

Det kommer en bil på vägen där borta. Den kör fort. Den kör om. Den signalerar. Den svänger. Den bromsar.

Men det finns ingen vid ratten! Hela familjen sitter i baksätet, dricker kaffe och ser på TV. Bilen kör sig själv! Hur är detta möjligt?

(mer…)

Den här insändaren, ”Kamp mot hörselskadad maskin”, klippte jag ut från Aftonbladet 2009.

Fick ett brev från Bilprovningen, med en tid för kontrollbesiktning. Den passade inte, då är jag inte i stan, varför jag ringde för att ändra. Det har jag gjort förr, då har jag fått tala med trevliga damer med honungsröst. Nu hamnade jag i någon sorts talmaskin vars stålblanka röst, inte olik den som förr hördes i Radio Moskvas svensksändningar, kommenderade mig att bokstavera mitt bilnummer. Maskinen tycktes lida av hörselskada, det tog närmare tio minuter för den att fatta tre bokstäver och tre siffror rätt, och ändå var jag nykter. Sedan utbröt stora spexet. När jag försökte förklara var och när det skulle passa (Nacka på Värmdö, mitten av maj) placerades jag ömsom i Umeå, Eslöv, Falun och Västerås. Till slut tappade jag tålamodet, skällde ut apparaten med några saftiga eder, avslutade med ”djävla idiot!”. Svaret kom blixtsnabbt: ”Gävle?” Kom inte och säg att den datoriserade världen saknar humor.

Det här är en insändare jag har sparat (kommer inte ihåg varifrån den kommer). Det inte en rolig historia men jag tycker ändå att det är ganska kul.

Kinesisk tortyr?

Lönen för litterär och journalistisk möda brukar vara en refuseringslapp om man är frilansare. De här lapparna brukar vara mycket snorkigt utformade, och verkligen inte uppmuntra till fortsatt skrivande. En tidning i Kina tycks dock ha hittat sättet att formulera den definitiva refuseringslappen med verklig stil. Eller vad säjs: ”Vi har läst ert manuskript och det gav oss gränslöst mycket nöje. Om vi skulle publicera er artikel, skulle det bli omöjligt för oss att publicera någon annan text av lägre standard. Eftersom det är otänkbart att vi, de närmaste tusen åren, kommer få se något av liknande kvalitet, är vi till vår stora sorg tvingade att returnera ert gudomliga manuskript och vi ber er att tusen gånger överse med vårt stora misstag.”

– Magistern, kan man bli bestraffad för någonting som man inte har gjort?
– Nej, min gosse, det kan man visst inte.
– Magistern, jag har inte läst min läxor.

Den här historien påminner mig om något som hände när jag gick i ettan. Jag lärde mig läsa när jag var fem år så jag kunde läsa när jag började skolan. Jag kommer inte själv ihåg det här men mamma berättade det för mig. En dag kom jag hem från skolan och mamma märkte på mig att något hade hänt men jag ville inget säga så hon gick till skolan och pratade med vår lärarinna, Ebba, som var en mycket bra och förstående lärare. Då kröp det fram vad det hela handlade om. Vi hade haft en läxa och normalt skulle vi bara läsa upp texten i klassen nästa dag. Eftersom jag redan kunde läsa behövde jag inte läsa igenom den i förväg. Trodde jag. När jag kom till skolan den dagen skulle vi inte bara läsa upp texten utan fick skriftligt prov på innehållet i den. Som jag alltså inte hade läst. Noll rätt på den skrivningen. Ebba visste naturligtvis att jag kunde läsa så hon hade full förståelse för det som hade skett men jag fick mig en läxa, kan man säga.

Skolklassen är på museum. Läraren vill pröva deras estetiska sinne och stannar framför en byst av Sergel.
– Vad är det här för någonting?
– Det är en byst.
– Rätt. Men vad är det den står på?
– En bysthållare.