Härestedts skriverier

Året var 1984. Jag bodde i Stockholm och hade ganska nyligen börjat på ett nytt jobb på en liten fransk firma på Söder. Det var en lagom stor arbetsplats med mycket trevliga arbetskamrater men jag kände väl ändå att det inte riktigt passade mig.

Så en dag såg jag en annons i en av de stora tidningarna, jag kommer inte ihåg nu vilken, om att en amerikan boendes i Palm Springs sökte en sekreterare. Han drev en stiftelse som varje år hade ett stort evenemang där det delades ut stipendier och annat. Jag tyckte det lät spännande så jag skickade iväg ett brev lite på vinst och förlust, jag trodde ju inte att det skulle leda till något.

Några veckor passerade och jag hade nästan glömt brevet jag skickat när min telefon ringde sent en onsdagskväll. Ett samtal från Kalifornien. Mannen i andra ändan av telefonlinjen, Brian, frågade om jag fortfarande var intresserad av jobbet och det var jag ju. Det visade sig att tidsutdräkten berodde på att flygpostmärket på mitt brev hade fallit bort och brevet då hade gått via ytpost, så det hade tagit flera veckor innan det kom fram. Brian hade hunnit skicka material om sin stiftelse till en annan tjej som sökt jobbet och eftersom hon också bodde i Stockholm kom hon hem till mig med materialet så att jag fick se mera i detalj vad det handlade om. Att den andra tjejen inte hade fått jobbet berodde tydligen på att Brian tyckte att hon var lite för ung, själv var jag nästan 30 då. Jag fick också veta varför han hade satt in en annons i just en svensk tidning. Det visade sig att Brian hade jobbat för Time/Life Magazine under 1960-talet och då hade tillbringat en del tid i Skandinavien så han kände till området.

Exakt en vecka efter det första samtalet, en sen onsdagskväll, ringde det igen. Då hade Brian bokat in mig på flyget till Los Angeles kommande lördag. Det betydde att jag hade två dagar på mig att ordna det praktiska, gå till amerikanska ambassaden och få visum och, inte minst, tala om på jobbet att jag skulle resa till USA på lördag. De var väldigt flexibla så jag fick sluta utan uppsägningstid, de tyckte också det var spännande. Flygbiljetten fick jag hämta ut på en resebyrå inne i Stockholm.

Planet skulle gå tidig eftermiddag så framåt lunch på lördag begav jag mig ut till Arlanda. Den första överraskningen fick jag vid incheckningen. Jag gick fram till den vanliga incheckningsdisken, tjejen såg på min biljett och hänvisade mig till VIP-disken. Det visade sig att min biljett gällde ett säte i delen längst fram, den dyraste klassen. Det var första och enda gången jag har rest i sådan lyx. Jag är inte särskilt lång så där kunde jag sträcka ut benen helt, lite skillnad mot ekonomiklass. Bredvid mig hade jag en amerikansk militär, överstelöjtnant tror jag han var. Mycket trevlig och vi pratade en hel del under färden över Atlanten och eftersom jag inte hade varit i USA förut fick jag en del praktiska tips om hur det fungerade vid immigration och annat.

Byte av plan i New York till Los Angeles. Den delen av resan var det ekonomiklass och jag hade en trevlig och pratsam kille bredvid mig, vilket gjorde att resan kändes kortare. Jag kom fram till Los Angeles sent på kvällen och Brian var där och mötte mig. Eftersom det var en bilresa på ca 2 timmar till Palm Springs skulle vi övernatta hos Eva, hans tidigare sekreterare, som bodde i Los Angeles. Då fick jag också reda på varför hon hade slutat. Hon var skulptris och eftersom hon hade sin ateljé i bostaden såg jag en del av hennes verk. Det var många fina saker så jag förstod varför hon ville satsa på sin konst på heltid. Hon hade en vattensäng, det är första och enda gången jag har legat i en sådan och det kändes ganska ovant.

Nästa morgon gav vi oss av mot Palm Springs. Brian hade en Lincoln Town Car (kommer jag fortfarande ihåg) men tyvärr fungerade inte luftkonditioneringen och varmt var det så det blev ett par svettiga timmar. Han bodde i ett hus som inte såg så där väldigt stort ut utifrån men inne var det rymligt. Huset låg alldeles i utkanten av ett bostadsområde så gick man bara en liten bit var man ute i något som nästan kändes som en öken. På baksidan hade han en pool och baksidan vette också mot en golfbana så man fick vara försiktig med var i trädgården man satt eftersom det inte fanns några staket ut mot golfbanan. Det hände att vilsekomna golfbollar slog in i planket som avskilde hans hus från grannens eller hamnade i poolen.

Brian var mycket sympatisk men vi kände båda efter ett par dagar att jag inte var rätt person för jobbet, vi hade inte riktigt den rätta kemin. När jag nu hade kommit så långt tyckte han att jag kunde stanna kvar någon vecka så jag hann se lite av omgivningarna, viket jag gjorde. Det hade varit tråkigt att bara flyga hem igen på en gång, jag visste ju inte om jag skulle få möjlighet att besöka USA igen, så jag hittade en två veckor lång bussresa från Los Angeles till New York, arrangerad av en engelsk resebyrå, där det fanns platser kvar. Vid den tidpunkten fick man bara växla in motsvarande 6.000 kr i utländsk valuta och bussresan kostade ungefär så mycket så mina pengar var i princip slut. Priset för bussresan inkluderade det mesta men det blir ju ändå en del saker man behöver köpa så jag fick lite ”fickpengar” av Brian för sådana utgifter.

Brian körde mig till Los Angeles och platsen bussresan skulle starta från och där sa vi adjö. De flesta andra på bussresan kom från England men en var från Australien och en från Filippinerna. Hon hette Tessa och vi delade rum under hela resan. Vi kom mycket bra överens. Hon skulle hälsa på sin syster som jobbade som sjuksköterska i New York. Vi hade två reseledare, en erfaren kille från Nederländerna, som hette Nick, och en ung italienare (som jag har glömt namnet på) som var ”under utbildning” kan man nog säga.

Ett par spridda minnen. En guldgrävarstad i öknen. Mesa Verde, ett platåberg som reser sig mitt i ett för övrigt platt landskap, där det finns välbevarade klippboningar.

Naturligtvis besökte vi Grand Canyon och bodde en natt där på ett motell. Platser som Grand Canyon har man sett på bild massor av gånger men det är något annat att se det i verkligheten. Vi var på en flygtur över området i små plan och det var en verklig upplevelse. Jag hade tur och fick sätet längst fram i planet bredvid piloten så jag hade väldigt bra utsikt. Visst sög det lite i magen när han ”dippade” planet över det här ståtliga bergslandskapet men han utstrålade lugn så det smittade säkert av sig på mig. Till skillnad från paret som satt bakom mig. Vid ett tillfälle vände jag mig om och då satt kvinnan i paret och höll sin make stenhårt i handen och stirrade in i min nacke så hon fick nog inte ut så mycket av flygturen.

Vi tillbringade ett par dagar i Las Vegas. Jag spelade bort den furstliga summan av 20 dollar i spelautomaterna på hotellet bara för att det kändes kul att ha spelat i Las Vegas. På en utflykt därifrån besökte vi bl.a. Hoover-dammen. Det är intressant att se sådana jättelika konstruktioner på nära håll.

Jag kommer inte ihåg så många konkreta saker men en del har fastnat i minnet. En sådan sak var att busschauffören öppnade bussdörrarna när vi skulle passera järnvägsövergångar och stängde dem när vi hade kommit förbi. Inte så dumt, om bussen skulle bli stående mitt på spåret och det kommer ett tåg går det naturligtvis snabbare att komma ut om dörrarna är öppna. Ett annat minne är när vi hade gjort ett kort stopp vid en bensinstation/café/souvenirbutik mitt ute i ingenstans i Mellanvästern. En stund efter att vi hade kört därifrån frågade plötsligt en i gruppen: ”Var är paret som satt framför mig förut?” Då visade det sig att de inte fanns på bussen, de hade blivit akterseglade, så det var bara att vända och åka tillbaka. Tydligen hade våra reseledare slarvat med ”inräkningen”…

En händelse som jag kommer ihåg inträffade i Lexington, Kentucky. Det fanns hästkapplöpningsbanor där och de flesta i gruppen hade åkt till en sådan men Tessa och jag var inte så intresserade av det så vi stannade på hotellet och åt middag där. Vi såg att det satt en kille vid bordet bredvid oss men tänkte inte vidare på det. Efter en stund reste han sig och gick. När vi kallade på servitrisen för att betala sa hon att killen vid bordet bredvid hade betalat vår mat också. Det var glasväggar runt restaurangen, mot en bardisk åt ena hållet och ut mot poolen och rummen åt andra hållet. Jag har undrat senare om killen kanske satt i baren och såg hur vi reagerade när vi fick veta att han hade betalat vår middag för det var ingen som kom fram till oss. Det kan ju vara så att han hade vunnit på hästarna…

Vi besökte naturligtvis en del sevärdheter, bl.a. Mount Vernon, där George Washington bodde, Liberty Bell i Philadelphia, olika monument i Washington. En sak jag kommer ihåg från Washington är en McDonald’s-restaurang där det satt en skylt på väggen att man inte fick sitta där längre än 20 minuter. Man förstår varför det kallas ”snabbmat”.

Bussresan avslutades i New York. Det var intressant att resa med buss över hela kontinenten och se de skiftande naturtyperna på marken och inte bara från ett flygplan, från ökenlandskapet i Kalifornien till de lummiga skogarna i West Virginia. Efter ett par dagar i New York var det dags för hemresa. Brian hade betalat för en förstaklassbiljett från New York till Stockholm. Bredvid mig på planet hade jag en dansk kille. Vi pratade innan planet lyfte men jag hade lite svårt att förstå hans danska. Det hade nog gått bättre nu, inte minst på grund av alla danska TV-serier jag har sett under årens lopp, och att min mamma bodde granne med ett väldigt trevligt och hjälpsamt danskt par som vi umgicks mycket med. När vi hade kommit upp på marschhöjd började den danske killen prata med mig igen men då på engelska. Han hade säkert märkt att jag hade svårt att förstå hans danska så det fungerade bättre att kommunicera på engelska.

Allt som allt, var min första resa till USA en givande och spännande erfarenhet.

En fotnot, som inte har med själva resan att göra. När jag kom tillbaka till Stockholm hade jag ju inget jobb så jag började arbeta på en skrivbyrå, som det kallades då, och fick ett längre uppdrag hos Kungsörnen. Tjejen som jag skulle ersätta hade slutat hastigt och de behövde någon som gjorde det nödvändiga under sommarmånaderna. Hon kom dit andra dagen jag var där för att sätta mig in i arbetsuppgifterna och berättade då om sitt nya jobb. Det var på en fransk firma på Söder med 12 anställda. Jag tyckte ju att det där lät bekant så jag frågade lite försiktigt om firman möjligen hette Crouzet. Hon stirrade på mig och undrade förstås hur jag kunde veta namnet på firman. Det var alltså hon som hade fått jobbet jag så brådstörtat hade lämnat innan resan till USA. Av alla kontorsjobb som fanns i Stockholm hade vi på sätt och vis ”bytt” jobb med varandra och jag kunde säga till henne med sanningen överensstämmande att jag hade tyckt att det var en bra arbetsplats och att jag inte hade slutat därför att jag vantrivdes. Den typen av sammanträffande har hänt mig flera gånger, jag beskriver ett sådant i texten om min första resa till Kina 1993, sådant som man tror bara händer i böcker och filmer och inte i verkligheten.