Jag heter Yvonne Härestedt och såg dagens ljus 1955.
Lite kort om min bakgrund:
Uppvuxen i Trollhättan med en pappa som var lagerarbetare på dåvarande Televerket och en mamma som jobbade som bankkassörska. Mamma var hemma med mig tills jag började skolan och vi hade en mycket nära relation hela livet. Mina första tio år bodde vi i omoderna lägenheter och jag kommer fortfarande livligt ihåg de kalla vintermorgnarna när lägenheten var helt utkyld förutom kaminen vi hade i vardagsrummet. De kläder vi skulle ha på dagen hade vi lagt fram vid kaminen kvällen innan så att de skulle vara varma på morgonen. Det var mycket bra sammanhållning mellan grannarna och jag hade en lugn uppväxt.
Skolåren passerade utan några dramatiska händelser. Jag har alltid haft lätt för språk och varit kass på matte men jag anser mig allmänt normalbegåvad. Orden och skrivandet har alltid följt mig, från uppsatserna i lågstadiet och vidare genom livet. Sedan jag lärt mig läsa vid fem års ålder gjorde jag inte så mycket annat på fritiden än läsa. Bilden på min startsida är tagen när jag var i 10-årsåldern och är symbolisk för mina prioriteringar. Under några år på 1960-talet var jag med i en ungdomsgrupp på en teater i Trollhättan som jag har många roliga minnen av.
När det så var dags för yrkeslivet var det kontor som gällde för mig. Jag fick mitt första fasta jobb några månader efter jag slutade gymnasiet och började vid 17 års ålders mitt yrkesliv på en tung industri i hemstaden. Det var en trevlig arbetsplats där jag fick testa lite olika arbetsuppgifter men jag blev permitterad därifrån och slutade 1977. Då följde några år när jag inte hade fast jobb utan vikariat och sommarjobb.
När jag märkte att det var svårt att få fast jobb i Trollhättan flyttade jag 1981 till Stockholm, där fanns det gott om kontorsjobb, och mitt första jobb där var på Försvarets Forskningsanstalt. Jag hade mycket trevliga arbetskamrater men tyvärr passade arbetsuppgifterna mig inte alls så jag slutade efter ett par år och hamnade 1984 i den bransch där jag skulle bli kvar i många år, nämligen juridiken. Någon juridisk utbildning har jag inte men jag arbetade som advokatsekreterare från 1984 till 1999, på flera olika byråer, och där var det arbetsuppgifter som passade mig som hand i handske.
År 1988 slutade jag mitt jobb i Stockholm och flyttade, tillsammans med en kompis, till Auckland på Nya Zeeland. Vi ville båda pröva på att bo utomlands och eftersom engelska var det språk vi kunde kollade vi upp vilka länder som kunde vara alternativ och fastnade för Nya Zeeland. Jag fick jobb som advokatsekreterare där och trivdes mycket bra men tyckte efter ett par år att jag ville flytta hem igen, delvis för mammas skull, det var jobbigt för henne att ha mig på andra sidan jordklotet. Så jag flyttade tillbaka till Stockholm och fick efter en kort period jobb på samma advokatbyrå jag hade jobbat på tidigare.
År 1998 dog min mammas sambo (mina föräldrar skildes på 1970-talet) och eftersom vi inte hade några andra nära anhöriga och jag inte har någon familj bestämde jag mig för att flytta tillbaka till Trollhättan. Jag kunde flytta in i huset min morfar byggde på 1920-talet och där min mamma är uppväxt men sedan blev frågan vad jag skulle arbeta med. Jag sökte jobb men det var inte så lätt att hitta något så jag tänkte att eftersom jag är bra på engelska så kanske jag kunde bli översättare. Sagt och gjort. Jag registrerade enskild firma och började få jobb nästan omedelbart och sedan rullade det på så jag kunde försörja mig på det.
I början av 2014 började jag misstänkte att allt inte stod rätt till med mamma. Hon var över 80 år men det kändes som att det inte bara handlade om åldersrelaterade problem så jag flyttade hem till henne. Avsikten var att stanna ett par veckor men det blev tre år. Det hände ett par saker när jag hade flyttat hem till henne där det kunde ha gått riktigt illa om jag inte hade varit där så jag stannade kvar. Mamma hade alltid stöttat mig när jag behövde hjälp så det var helt självklart att jag skulle göra vad jag kunde för henne. Vi fick efter en tid bekräftat att det var Alzheimers så hösten 2016 flyttade hon in på ett demensboende. Ett mycket bra boende, ska tilläggas, med personal som verkligen brydde sig om de äldre. Jag besökte henne flera gånger i veckan och eftersom jag inte har någon bil så tog resan dit en timma, vilket gjorde att jag stannade några timmar när jag väl var där och också fick viss insyn i arbetsförhållandena för personalen. Under den perioden prioriterade jag det som handlade om mamma så det blev inte så mycket annat gjort. Hon gick bort i december 2019.
Mina intressen, utöver att skriva, har varit främst film och resor. Jag har sett tusentals filmer under årens lopp, min pappa extraknäckte som biografmaskinist några år på 1960- och 1970-talen och då gick jag in gratis på den biografen där han jobbade. De åren blev det väldigt mycket film och sedan, när jag flyttade till Stockholm, gick jag med i Svenska Filminstitutets filmklubb. Filmintresset har dock mattats av på senare år. Jag reste tidigare en del och har varit i många länder i Västeuropa, USA, Kina, Indien, Singapore, Tahiti och, naturligtvis, Nya Zeeland. På 1990-talet var jag i Kina två gånger och det var de mest givande resorna jag har gjort. Den första var en sex veckor lång gruppresa så då hann man acklimatisera sig i viss mån och på den andra resan, tre år senare, besökte jag en tjej jag träffade i en park i Chengdu under den första resan. Jag har lagt ut mina minnen från de resorna på min sida. Eftersom jag är språkintresserad har jag periodvis försökt lära mig att läsa enklare texter på mandarin. Det är ett fascinerande språk och en utmaning att hålla på med.
Tiden sedan min mamma gick bort har jag ägnat åt ”Operation vinden”. Vinden på huset där jag bor var helt fullproppad med tre generationers samlade saker så det har tagit väldigt lång tid att gå igenom allt, men nu har jag gjort det. Nostalgi i kvadrat. En del saker visste jag fanns där men annat hade jag totalt glömt bort så det har varit roligt samtidigt som det har varit jobbigt. Både mamma och jag läste mycket så det fanns hundratals böcker och min pappa var fotointresserad så jag hade massor av kort, både papperskort och dia. Jag blev färdig med sorterandet i somras så nu har jag mycket mera tid till annat.
Tydligen hade jag sparat allt jag någonsin har skrivit så när jag var färdig med ”Operation vinden” hade jag en hög med berättelser som jag hade börjat skriva och kommit olika långt med. En av dem hade jag skrivit klart och skickat in till Bonniers. Jag skrev den omkring 1980 och skickade in den kort efter jag hade flyttat till Stockholm. De ville inte publicera den, de tyckte den hade för stora brister (vilket de hade helt rätt i) men de uppmuntrade mig till att fortsätta skriva. Jag var uppe på Bonniers kontor och pratade med en av de två lektörer som hade läst min roman och fick ett skriftligt utlåtande, som jag fortfarande har kvar och som är ganska intressant att läsa. För ett par år sedan, när mörkret började lägra sig, tog jag fram romanen igen med avsikt att bara läsa igenom den men när jag hade kommit en bit tyckte jag att den inte var så pjåkig så jag beslutade mig för att försöka få till en berättelse jag var nöjd med. Det var så jag tillbringade den vintern, helt uppslukad av min roman. Först egenpublicerade jag den men nu har den, efter vissa omskrivningar, getts ut av ett förlag. Den heter ”Claude” och utspelar sig i Frankrike under 1940- och 1950-talen. Jag besökte Frankrike flera gånger på 1970-talet och läste mycket om andra världskriget under samma period så det var därför det blev Frankrike och den tidsperioden.
Nu håller jag på med nästa projekt, nästa ”gamla” text som jag håller på att utveckla/bearbeta. Får se om jag får fram en text jag är nöjd med. Den ligger ute under Skriverier och det vore kul med kommentarer, om någon känner för att läsa lite i den. Jag skrev den först på engelska men har nu gjort en svensk version.
Ett axplock av foton från mina resor.
Härestedts skriverier 
Lämna en kommentar