Härestedts skriverier

Mitt första (av två) besök i Kina var en sex veckor lång gruppresa hösten 1993 med resebyrån Läs och Res. De hade ambitionen att man skulle lära känna resmålet så de anordnade en serie kvällskurser med olika innehåll och en heldag när de gärna såg att alla som skulle vara med på resan deltog. Heldagen var i Stockholm och eftersom jag bodde där då var jag på plats. Vi var nio stycken deltagare och alla var med den dagen så det var positivt att träffa de andra i förväg. Den del matnyttig information gavs, t.ex. sådant som de kinesiska tecknen för man och kvinna (om man behövde gå på offentliga toaletter var det ju önskvärt att veta det), att ficklampor var en viktig del av utrustningen o.dyl.

Resan början med reguljärt flyg från Arlanda till Peking. Utöver oss nio hade vi vår kinesisktalande reseledare Jörgen och hans japanska fru. I Peking anslöt vårt kinesiska ”förkläde” Chen Pei. Han talade engelska men under resans gång undrade vi lite över hur mycket han egentligen förstod eftersom han svarade alldeles uppåt väggarna ibland när man frågade honom om saker men han var trevlig. Vi skulle vara tre veckor i Chengdu, resa runt i bergstrakterna i Sichuan ett par veckor och sedan skulle resan avslutas med några dagar i Peking.

Efter en natt på hotell i Peking flög vi till Chengdu där vi skulle bo på ett universitetsområde, i ett hus för utländska studenter. Huset var i två våningar med enkel med fullt acceptabel standard. Längst ner i korridoren fanns ett tvättrum med ett par handfat och en enkel men fullt fungerande tvättmaskin. Toaletterna blev ett intressant kapitel under hela resan med vissa skillnader, om man säger så, mot det vi är vana vid i Sverige. Toaletten på studentboendet var första upplevelsen av bås utan dörr, men inte den sista. Det fanns säkert en del möss och annat i tvättrummet, om man kom dit på kvällen och tände lampan rasslade det till på golvet när de sprang och gömde sig.

Några sovmorgnar blev det inte. Ett nytt hus höll på att byggas alldeles intill vårt och byggarbetarna började slamra vid 5-6-tiden på morgonen. Utom när det regnade, det verkade inte som om de jobbade då. Universitets idrottsplats låg också nära och klockan sex varje morgon satte de på högtalare med blandat tal och musik. En lustig detalj är att de spelade en av Abbas låtar i högtalaren, jag kommer inte ihåg vilken, men jag kände igen den. Och så var det termosarna, stora termosar, som vi ställde ut i korridoren utanför rummet på kvällen och så fylles de på med varmt vatten på morgonen till vårt morgonte.

Vi hade ett schema för de tre första veckorna. Varje vardag började vi klockan åtta med två timmars undervisning i kinesiska språket av en engelsktalande kinesisk lärare. Ingen i gruppen hade några förkunskaper så det var verkligen bara de första grunderna det handlade om. Efter det hade vi två timmar av olika aktiviteter fram till lunch. Det handlade bland annat om kalligrafi, föreläsningar om Kinas historia på kinesiska med tolk till engelska och tai chi. Vår lärare i tai chi kunde bara några ord på engelska men han kunde ju visa vilka rörelser vi skulle göra så det fungerade bra. Vid ett tillfälle kom tre ungdomar med kinesiska instrument och spelade för oss. En sak jag kommer väl ihåg är när vi fick se på när kocken i en matsal på området lagade vår lunch. Först var det tofu, huvudrätten var krysantemum-fisk, formad som blommorna och friterad, och efterrätten innehöll vispad grädde. Det är gräddvispningen jag minns bäst, kocken hällde grädden på en ganska stor men inte djup tallrik och vispade den med två pinnar tills det gick att ställa pinnarna i den. Han spillde inte en enda droppe.

Vid ett tillfälle blev vi inbjudna till vår lärare i kinesiska och vid ett annat tillfälle till vår tai chi-lärare. De bodde båda på eller alldeles utanför universitetsområdet. Kinesiskalärarens bostad var det mest spartanska jag har sett någonsin, inga mattor, ingenting på väggarna, bara ett litet bord, en soffa, några stolar och en enkel bokhylla. Fast vi fick veta att hans fru (också lärare) och lilla dotter bodde på ett annat universitetsområde i Chengdu, där hon jobbade, och han brukade tillbringa helgerna där så det kanske inte var så konstigt att han bodde enkelt under veckorna. Tai chi-lärarens bostad var helt annorlunda, med möblemang som lika gärna kunde ha varit i Sverige. Han var nygift, förstod vi, och de bodde i ett slags radhus men köket var inte i lägenheten utan på andra sidan en smal gångväg.

Man kan också få inblick i andra omständigheter. Vår lärare i kinesiska var mycket trevlig och vi ville gärna ge honom en present för att visa vår uppskattning. Ett förslag var att köpa en flaska sprit (jag kommer inte ihåg vilken sort vi diskuterade) men det hade nog inte varit en bra idé. Vi frågade Jörgen och han sa att eftersom den skulle vara ganska dyr kanske den skulle motsvara en halv månadslön eller så för läraren, vilket hade kunnat uppfattas som lite skryt från vår sida, att vi minsann hade råd. Det slutade med att vi bjöd vår lärare på middag på en restaurang innei Chengdu. Vi hade en utomordentligt trevlig kväll och det märktes att vår lärare uppskattade inbjudan. Det är guld värt att ha en kunnig reseledare när man reser i andra kulturer, annars kan man nog lätt göra fel saker när man vill göra något bra. I det här fallet visste inte vi i gruppen hur hög (eller snarare låg) lön en universitetslärare hade.

En miljö jag tyckte väldigt mycket om var tehusen, men det skulle vara de enklare, mer genuina tehusen. Det fanns ett alldeles intill universitetsområdet dit jag gick flera gånger. För att komma in i tehuset fick man gå över en liten brygga, under den var en öppen kloak, så det doftade inte direkt. Väl inne i tehuset var det mycket enkelt men komplett med fåglar i burar, som jag hade sett på bild många gånger. Så fanns det ”öronrensaren”, en man som med ett metallinstrument rensade öronen på folk. Jag testade inte det. Något av mera modernt snitt som fanns i alla tehus vi besökte var en TV-apparat i ett hörn, för det mesta med sportprogram på. Man drack te i koppar med lock. När man kom in fick man teblad i botten av koppen som sedan fylldes på med varmt vatten så det gällde att sila tebladen mellan tänderna när man drack. Man kunde markera med hur man la locket om man ville ha mera vatten, en i personalen gick omkring bland gästerna med en kanna med kokande vatten och fyllde på ibland. Om man la locket på koppen markerade det att man inte ville ha mera vatten.

Vid våra lektioner i kinesiska var en grundläggande sak att lära oss siffror och det gick ganska fort att lära sig så att vi, när vi handlade, förstod åtminstone hur många yuan det kostade. Det fanns tre olika valörer och för att krångla till det hade två av dem officiella namn men andra namn i talspråk. Yuan är det officiella namnet på en valör men i talspråk sa de kuai, en annan valör hette officiellt jiao men kallades mao och så fanns det ytterligare en valör som hette fen. Vid ett tillfälle behövde jag köpa tvättmedel och gick till en liten affär som fanns i närheten. Där kunde man bara handla över disk och sortimentet var mycket begränsat så jag försökte med hjälp av min parlör att bara säga ordet tvättmedel. Och vips, så fick jag tvättmedel, så det fungerade på första försöket. Priserna var generellt annorlunda mot vad vi är vana vid. Vi åt ibland på en lunchrestaurang och där fick man en portion jiaozi, fyllda degknyten, för 80 mao, vilket motsvarade ungefär en svensk krona. Det var inga stora portioner men fullt tillräckliga för en lunchmåltid, vi åt huvudmålet på kvällen.

Ibland hade vi på eftermiddagarna aktiviteter i gruppen, ibland gick vi för oss själva. En gruppaktivitet var ett besök på ett sjukhus, naturligtvis inte bland allvarligt sjuka personer, men vi fick se ett rum fullt av hyllor med glasburkar innehållande örter som används i kinesisk medicin. En i gruppen hade ramlat och fått ont i ryggen så han fick en akupunkturbehandling när vi var på sjukhuset, som vi andra bevittnade.

En annan gruppaktivitet var besök på en Sichuanopera. I den delen av staden såg vi människor i de typiska blåa och gråa maokostymerna, vilket vi inte såg så mycket annars i de delarna av staden där vi rörde oss. ”Operahuset” var närmast att likna vid en stor lada med en scen i ena änden och stolar och bord utplacerade i rummet, alltså extremt enkelt. Åskådarna satt och pratade med varandra, en del åt, andra handarbetade så det var mera av ett socialt umgänge än vad vi är vana vid. Uppenbarligen kunde de handlingen i operan så de behövde inte följa den så noga. Jörgen rekommenderade att vi skulle sätta oss långt bak i lokalen, hade vi satt oss längst fram hade de nog tittat lika mycket på oss som på föreställningen. Operan var tydligen många timmar lång så vi stannade inte så länge, men det var en minnesvärd upplevelse. Det fanns en offentlig toalett på andra sidan gatan. Det var ett stort rum, helkaklat och mycket rent. Längs en långsidan löpte en ränna och det fanns bås längs rännan, inga dörrar till båsen som på många andra ställen. Man fick huka sig ner över rännan och uträtta sina behov. Med jämna mellanrum kom en kraftig vattenstråle och sköljde igenom rännan.

En lite lustig sak var att det verkade som att de hade samlat samma varor på samma gator i en del fall. Jag gick längs en gata och det verkar ha varit ”kassaskåpsgatan” för där låg affärer som sålde kassaskåp på rad.

En annan lite lustig sak var det jag träffade på i en affär på en av de stora gatorna i centrala Chengdu. Jag skulle köpa bröd och råkade titta på hyllan bakom disken och vad fick jag se? Ett paket som det stod Mariekex på. Det var jag ju tvungen och köpa och det var mycket riktigt vanliga Mariekex. Inte direkt det jag väntade mig att hitta i Kina.

Mycket cyklar var det. Vid ett tillfälle skulle jag och min rumskompis Cecilia åka buss in till centrala staden på eftermiddagen. Uppenbarligen var det många som slutade sina jobb då för det kom ett helt hav av cyklister som skulle åt motsatt håll. Chauffören var tydligen van, han stannade och stängde av motorn så vi fick vänta tills de flesta hade passerat innan bussen fortsatte.

Vi skulle resa runt i bergstrakterna i ett par veckor efter de tre veckorna i Chengdu och jag tyckte det kunde vara bra att köpa fler trosor eftersom det kunde bli svårt att få saker tvättade. Jag såg en stånd på gatan där det fanns trosor så jag införskaffade några stycken. De visade sig vara väldigt bra så när vi kom tillbaka efter rundresan gick jag för att se efter om ståndet fanns kvar. Det gjorde det så jag satte kurs mot det. Kvinnan bakom disken pratade med en annan kvinna men när hon fick syn på mig och att jag var på väg rakt mot henne lyste hon upp som en sol, hon kände säkert igen mig, det var inte många västerlänningar i den delen av staden. Jag köpte alla trosor hon hade av den sorten så hon blev säkert glad. Priset var, om jag inte missminner mig, ungefär tre kronor styck och de var de bästa trosorna jag har haft någon gång, mycket hållbara.

En av våra ”lediga” eftermiddagar satt jag i en park i centrala staden och åt bröd, ensam vid det tillfället. Det brukade vara mycket folk i den parken men den här dagen var det tunnsått med besökare. Ett ungt par satt på en bänk mitt emot mig, jag tittade inte så noga på dem, och efter en liten stund reste de sig och gick. Det gick några minuter så såg jag tjejen komma mot mig, jag kände inte igen hennes ansikte men mönstret på t-shirten hon hade. Jag blev inte så förvånad, det hände några gånger att folk kom fram på gatan och ville prata engelska när de såg att det var västerlänningar, så jag trodde att detta var fallet även nu. Det var det också. Hon trodde att jag var amerikan men jag har goda kunskaper i engelska. Det visade sig att hon höll på att utbilda sig till lärare i engelska och kunde tillräckligt för att vi skulle kunna ha en konversation. Vi satt och pratade i minst en halvtimma och bytte adresser när vi skildes åt. Det brukar ju inte bli så mycket av sådant men några veckor efter det att jag hade kommit hem fick jag brev från Xiumei, som hon heter. Jag reste tillbaka till Chengdu tre år senare och hälsade på henne. Jag märkte snabbt att hon är en intelligent tjej och jag försökte hjälpa henne med det jag kunde, bl.a. frågade hon mig om jag tyckte att hon skulle söka sig till ett universitet i USA. Jag tycker man ska ta de chanser man får när det handlar om seriösa saker så jag uppmuntrade henne. Hon bor och jobbar nu i USA sedan ett antal år och vi har fortfarande kontakt, efter 30 år.

Slut på del 1