Härestedts skriverier

Så var det då dags att lämna Chengdu för en rundtur i bergsområdena i västra Sichuan. Våra väskor lastades på taket på en buss och vi var redo för avfärd. Då utbröt diskussion mellan Jörgen och ett par kineser. Vi förstod naturligtvis ingenting och trodde att det kanske handlade om priset för resan men det var det inte. Istället handlade diskussionen om att vi inte kunde resa med den bussen eftersom den skulle passera genom områden som var förbjudna för utlänningar att befinna sig i så det var inget annat att göra än att ta ner väskorna från bussen och lasta dem på en annan buss. Vi kom iväg något försenade.

Efter några timmars färd blev det stopp. Vägen följde en bergssida och en bit av vägbanan hade rasar ner. Det kan inte ha varit någon särskilt hård bergart eftersom det fanns folk där som höll på att hugga ut berget för att göra vägen så pass bred att det gick att passera. Det blev att vänta ett tag. När bedömningen gjordes att vägen var tillräckligt bred körde vår buss förbi rasplatsen men vi gick, vilket kändes betydligt säkrare eftersom det var brant ner på andra sidan. Vi skulle byta buss i en stad inte så långt därifrån men på grund av förseningarna missade vi den bussen vi skulle ha åkt med. Jörgen parkerade oss på ett tehus och gick sin väg. Han kom tillbaka efter bara någon halvtimma och hade då fixat en buss med chaufför åt oss. På den typen av resor händer det säkert ofta att planerna måste ändras under resans gång och för oss betydde det att resmålen bytte plats, vi fick åka till det som var närmast. Jag tror inte att bussar normalt körde sista biten till den by vi skulle till, vägen var väldigt smal. Vid ett tillfälle mötte vi en bil och när bilen och vår buss passerade varandra var det nog bara några centimeter mellan fordonen. På ena sidan vägen var en liten brant med en flod nedanför så det är fullt förståeligt att chaufförerna kröp fram vid mötet.

Vi kom fram till byn (som jag har glömt namnet på) vid skymningen. Hotellet vi bodde på var extremt enkelt. På rekommendation av resebyrån hade vi sovsäckar och liggunderlag med oss och på det hotellet la vi sovsäckarna i sängen. Vi åt på ett litet men mysigt matställe, där vi satt på långa bänkar vid bordet. Det serverades bland annat en sorts grön chili som var ”intressant” eftersom en del av dem inte hade särskilt stark smak medan andra var etterstarka och man inte såg vilken som var vilken.

De sanitära förhållandena var ett kapitel för sig, i all synnerhet i bergen. Dasset på det här hotellet fanns i ett uthus. Den fanns ingen som helst belysning utomhus så det var becksvart. Resebyrån hade rekommenderat ficklampor som del av utrustningen och det var ett gott råd. När man så kom till dasset visade det sig bestå av ett plankgolv men två uppsågade hål en liten bit från varandra. Det var allt. Baksidan av rummet bestod av en plankvägg som inte gick ända upp till taket och bakom väggen hördes grymtanden, så där var tydligen svinstian.

Dagen därpå var det dags för utflykt. Vi var elva stycken i gruppen (Jörgens fru hade stannat i Chengdu för att hålla koll på bagaget vi hade lämnat där) och meningen var att vi skulle besöka folk. Alla vi träffade var mycket gästvänliga men elva stycken var många på en gång så vi delade upp oss i två grupper. Avsikten var att vi skulle utgå från var sitt håll, gå uppför ett litet berg och mötas någonstans halvvägs. Chen Pei följde med ”min” grupp och Jörgen den andra gruppen. Vi började vår promenad och följde en stig men vi kom aldrig upp på berget. Efter ett tag insåg vi att vi hade hamnat fel men det var en väl upptrampad stig vi gick på så vi tänkte att den leder väl någonstans så vi fortsatte. Vi hade ju Chen Pei med oss som kunde tolka om vi behövde prata med någon.

Stigen tog slut vid en by som låg vid foten av ett ganska högt berg. Den enda människa vi såg var en ung kille som höll på att arbeta på ett majsfält och när vi, via Chen Pei, började prata med honom bjöd han genast hem oss. Huset låg en bit uppför bergssidan så det blev en brant promenad. Killens pappa var hemma, han hade skadat foten och kunde därför inte arbeta. En kort stund senare kom killens mamma och mormor (eller farmor) hem och vi blev bjudna på mat. Vad vi åt vet jag inte riktigt och ätpinnarna såg måttligt rena ut men ingen av oss blev dålig i magen efteråt. Vi fick veta att vi var de första utomstående (inklusive hankineser) som någonsin besökt byn. Det kändes som om vi hade hamnat vid världens ända. Kvinnorna i familjen broderade väskor på vitt tyg så vi köpte naturligtvis var sin sådan. Om jag inte minns fel fanns det faktiskt el, det hängde en naken glödlampa i taket, men elen fanns nog bara på kvällarna.

Vi kom tillbaka till vår by framåt eftermiddagen med våra ryggsäckar fulla av äpplen och valnötter, som odlades mycket i den trakten. Jörgen blev lättad när han fick se oss, de andra hade undrat vad det hade blivit av oss när vi inte möttes som planerat, men vi kanske fick en lite annorlunda upplevelse på grund av att vi tappade bort oss lite grann.

Dagen därpå var det dags att fortsätta färden till nästa by eller om man ska kalla det samhälle, det såg ut som en by men den var inte så liten, det fanns t.ex. ett litet sjukhus. På de andra platserna bodde vi på hotell men här bodde vi hos en familj. När man kom in i huset användes nedervåningen för djuren och en slags kraftig stege ledde upp till andra våningen där familjen bodde. Det var två rum nästan utan möbler. I det ena, lite mindre, rummet hade de nog flyttat undan det som kanske fanns där annars för att vi skulle få plats med våra sovsäckar eftersom vi sov på golvet. Toaletten låg i trädgården och var en cementklätt hål i marken, alltså inga möjligheter att spola. Ytterdörren låstes på nätterna så om man behövde gå på toaletten på natten fick man gå upp på taket, som var platt. Jag behövde inte göra det under de nätterna vi bodde där så jag vet inte hur det fungerade i praktiken.

Två av de mest minnesvärda händelserna under resan inträffade när vi var i den byn. Ena dagen hade några av de andra i gruppen gått på en promenad men jag följde inte med den gången. Det gick en grusväg ut från byn så jag tänkte att jag kan följa den en bit och se var jag hamnar. Efter en liten stund fick jag sällskap av Chen Pei. Vädret var strålande så det var en trevlig promenad. Vi gick nog ett par kilometer så kom vi fram till en annan by. Det här var mitt på dagen och skolan i byn hade tydligen precis slutat så det var många barn i rörelse. Jag började bli hungrig så Chen Pei hittade ett litet enkelt matställe. Vi beställde in mat och skolbarnen var väldigt intresserade av mig, de hade nog inte sett så många västerlänningar förut, de hängde i fönstren och stod på bara ett par meters avstånd medan vi åt. Det störde inte mig det minsta, den typen av positiv nyfikenhet tycker jag bara är rolig. Efter lunchen behövde jag gå på toa så Chen Pei frågade var toaletten fanns. I ett uthus nära restaurangen, visade det sig. Utan dörr, som vanligt. Skolbarnen ställde upp sig på led och iakttog mig när jag uträttade mina behov, hur mycket de nu såg vet jag inte och brydde jag mig heller inte om. När Chen Pei och jag började gå tillbaka mot byn där vi bodde fick vi sällskap av skolbarnen, de bodde tydligen i området för en del försvann efter hand så det var en livlig promenad. De var väldigt intresserade av min kamera.

Den andra minnesvärda händelsen var en skördefest. Den råkade infalla en av dagarna vi var i byn och hölls i det större rummet hos vår värdfamilj. Om det serverades mat kommer jag inte så väl ihåg men annat minns jag desto bättre. En stor mackapär placerades på golvet, den hade tre hål för sugrör och sprit hälldes i, sedan varmt vatten. Tre personer kunde sitta runt den samtidigt och jag var bland de första så det smakade ganska starkt av sprit. Efterhand fylldes det på med varmvatten så spriten blev utspädd. Jag kan tänka mig att spritkonsumtionen gjorde sitt till att stämningen var på topp. Tyvärr kunde ingen av kineserna engelska men det behövdes inte, vi hade en oerhört trevlig kväll ändå. De dansade sina danser där vi försökte hänga med så gott det gick, vilket framkallade många glada skratt. Sedan skulle vi bidra till kulturutbytet och vi sjöng Vem kan segla förutan vind och Vi äro musikanter eftersom alla i gruppen kunde orden till de sångerna. Det är en kväll jag aldrig kommer att glömma.

En annan sak jag kommer ihåg är när jag skulle tvätta håret. Något badrum fanns ju inte så jag tvättade håret i en bäck intill huset vi bodde i. Vattnet var fullkomligt iskallt, det kändes som om huvudet krympte ett par storlekar.

När det var dags att lämna byn fick vi ta oss till fots till närmaste större väg eftersom vi skulle ta en buss därifrån, vilket var en promenad på tolv kilometer med ryggsäck. När vi satt på bussen tyckte vi att det kändes lite kallt och det fick sin förklaring, en av rutorna saknades. Det fanns inget glassplitter men rutan var borta. Vi var elva stycken i en normalstor buss så ingen behövde sitta på den platsen där men vi tog ett liggunderlag som vi täckte fönstret med och lutade en ryggsäck på sätena på vardera sidan så att liggunderlaget skulle hållas kvar, vilket fungerade bra.

Nästa resmål var en stad som heter Songpan, där vi bodde på ett litet hotell. Det fanns dusch men varmvatten bara en halvtimma på morgonen och en halvtimma på kvällen så det fick bli snabbdusch om alla skulle kunna duscha i varmt vatten.

En av aktiviteterna i Songpan var en ridutflykt där man var borta över natten. Jag hade aldrig ens suttit på en häst tidigare men Jörgen sa att det gick bra ändå, hästarna var vana vid ovana ryttare så jag anmälde mig. Vi skulle först uppför en ganska brant sluttning och min häst visade sig ha sina egna idéer om vart han skulle gå, om de andra följde stigen så gjorde min häst lite utvikningar, men jag kom dit jag skulle så han fick göra som han ville. När vi hade kommit uppför sluttningen skulle vi ner på andra sidan och då fick vi sitta av och gå ner, annars hade det väl varit överhängande risk för att man hade glidit fram över hästens huvud, det var rejält brant. Väl nere på plana marken kunde vi sitta upp igen. Det fanns ingen väg till området vi skulle besöka men det höll på att byggas en så det sprängdes några gånger. Hästarna var väldigt lugna men när en sprängladdning detonerade ganska nära reagerade de naturligtvis. Nästa hinder var ett vattendrag, inte särskilt brett men vattnet var ganska strömt, jag kände hur hästen fick spänna musklerna för att stå emot strömmen när vi passerade.

Området vi skulle besöka var känt för sina rena och klara källor och det vilade en sällsam atmosfär över platsen, som jag aldrig känt någon annanstans, så fridfullt och rofyllt för själen. Rena lustgården. Vi skulle tälta där, vi hade några följemän med oss som transporterade material, men det var ganska kallt. Det här var i början av oktober. När tälten var resta och vi hade lagt oss, jag delade tält med två av de andra, hade jag svårt att få upp värmen i framförallt fötterna. Jag hade med mig lite varma saker så först vek jag ihop benvärmare över de tjocka sockorna men jag var fortfarande lite kall om fötterna så jag tog en halsduk och virade runt dem, då blev det bättre. Sov bra gjorde jag dock. Nästa morgon förstod vi att det hade varit kallt på natten, en av killarna hade en vattenflaska med sig och vattnet hade frusit. Utflykten skulle egentligen vara i två dagar men en av de andra började må lite dåligt så vi var tre stycken som tog oss tillbaka till Songpan men jag kommer aldrig att glömma de känslor den platsen väckte hos mig.

När man reser är det vissa detaljer som fastnar i minnet. På en gata i Songpan hade en tandläkare tydligen sin mottagning, mitt på gatan. Det skulle vara i Sverige det… En kväll gick vi till en restaurang där det serverades grillspett. De var inte stora så vi beställde tio stycken var (en i gruppen var vegetarian så han åt inte kött). Restaurangägaren var nog glad när han fick sålt 100 grillspett på ett bräde.

Nästa ställe vi skulle till heter Hongyuan och ligger på cirka 3.000 meters höjd över havet. Dit åkte vi i två jeepar. Vägen uppför hade tvära kurvor och stup vid sidorna. Vi hade kommit upp till ett lite mer slättliknande område när motorhuven på jeepen jag satt i plötsligt for upp. En i gruppen hade en tvättlina med sig som bands fast i motorhuven och stänkskärmen så att vi kunde fortsätta färden. Det var här jag fick mitt första möte med jakar. Landskapet var relativt platt med lite gräsbevuxna höjder. Jag var kissnödig så jag gick en kort bit från vägen bakom en liten upphöjning, där jakar gick och betade. Först brydde de sig inte om mig men så var det en av dem som började kasta nyfikna blickar åt mitt håll. Jag fick lite bråttom att bli färdig, om man säger så. Jakarna verkade inte alls aggressiva men de är stora så jag var inte angelägen om att ha närkontakt med dem.

Hotellet i Hongyuan, som var bättre standard än de tidigare vi bott på, låg vid en mycket bred gata som gick igenom centrala staden. På så pass hög höjd var det kallt på nätterna men sängen på hotellet hade duntäcke så frysa behövde vi inte göra. Det fanns ett diskotek i anslutning till hotellet så vi var på kinesiskt disko. Musiken var ganska lugn för att vara på ett sådant ställe. De stängde vid midnatt och fem minuter senare var lokalen tom.

En av dagarna skulle vi besöka ett nomadläger. Där är landskapet platt så vi kunde se de stora svarta tälten på avstånd men det var svårt att bedöma hur långt borta de var. Det fanns ingen väg, bara en upptrampad stig, men heller inget högt gräs. Vi började gå och träffade snart en man. Jörgen frågade honom hur långt det var till nomadlägret och han svarade ungefär två kilometer. Vi fortsatte att gå och hade nog gått ett par kilometer och verkade inte vara så mycket närmare lägret när vi träffade en annan man. Jörgen ställde samma fråga och fick samma svar och den här gången stämde det nog. Varför den första mannen hade gett lite felaktig information förklarade Jörgen med att han förmodligen inte visste men inte ville ”tappa ansiktet” genom att medge det. Ett råd han gav oss var att fråga minst tre personer om vi ville veta något, om två svarade samma sak stämde det nog. Resebyrån hade i sitt program varnat för att nomaderna kunde ha aggressiva hundar men vi hade tur, det fanns hundar som skällde rejält när vi kom nära men de var bundna och när de såg att nomaderna tog emot oss som gäster slutade de skälla. Vi blev bjudna på bl.a. te med jakmjölk, lite annorlunda smak. Jakarna är inte inhägnade utan går helt fritt. Jörgen förklarade att de behandlas väl av sina ägare så de har ingen anledning att vara aggressiva mot människor. För någon som mig som inte är van vid djur var det en lite speciell men positiv känsla att gå mellan stora djur som jakar i full frihet. Nomaderna använder även jakarna som riddjur, det kom en ridande på en jak när vi satt utanför tälten.

Det fanns ett tempel som låg en bit upp i en backe. Att luften var tunnare kändes, vi blev lite andfådda av att gå uppför trots att det inte var särskilt brant. Man blir också medveten om skillnader i hur man ser på saker och ting. På gatan i Hongyuan stod en motorcykel och på förarplatsen satt en liten pojke, förmodligen inte mer än ett par år gammal. Det såg så lustigt ut att vi tog fram våra kameror för att föreviga bilden men just då kom en kvinna utrusande från ett hus, slet åt sig pojken och försvann in igen. Uppenbarligen ville hon inte att vi skulle ta kort på pojken. Jag hade hört att vissa personer i den delen av världen tror att man stjäl en människas själ om man fotograferar dem, kanske berodde hennes reaktion på det.

Ett par andra minnen. Vi besökte Leshan och såg den jättelika buddhafiguren som är uthuggen ur klippan. Kökultur hade de inte i Kina. När jag skulle köpa biljett vid Leshan var det fullt av folk vid biljettbåset och det var inte så att de stod i ordnad kö, som vi är vana vid, utan alla trängdes framför båset. Det enda man kunde göra var att se till att ha jämna pengar i handen, tränga sig fram till båset, sträcka fram handen med pengarna och se till att få en biljett innan man drog tillbaka handen.

Ett annat starkt minne är Emeiberget, som är ett av Kinas heliga berg. Första biten gick vi i rejäl uppförsbacke men sista biten fanns det lyckligtvis linbana. Vi bodde på hotellet uppe på berget den natten. Det finns vissa traditioner och befinner man sig på Emeiberget är en tradition att man ska se soluppgången över berget, vilket vi gjorde. En vacker och stämningsfull upplevelse.

Efter rundturen i bergstrakterna ställde vi kosan tillbaka till Chengdu, där vi tillbringade en natt innan resan fortsatte nästa dag med tåg till Peking. Den sortens resor som detta var har inte ett fastspikat program och vi diskuterade om vi skulle stanna i Xi’an, som ligger ungefär halvvägs mellan Chengdu och Peking, och se terrakottaarmén men beslutade att inte göra det utan istället ha en dag extra i Peking. Jörgen hade sett terrakottaarmén och berättade att man bara får se den på avstånd från ett slags plattform. Självfallet kan de inte tillåta människor att röra sig bland figurerna och lyckligtvis var alla i gruppen överens om att hellre ha en dag extra i Peking.

Tågresan till Peking tog cirka 30 timmar och det hände inte något särskilt anmärkningsvärt under den färden. Resebyrån hade rekommenderat att vi hade cykelkedjor med oss för att kunna låsa fast bagaget om vi behövde lämna vagnen, annars fanns det risk att väskorna kunde stjälas. Vi behövde inte använda kedjorna, eftersom vi var flera stycken så satt en eller två kvar och vaktade vårt bagage när vi rörde oss på tåget.

I Peking bodde vi på ett hotell som låg ganska centralt, inte långt från Himmelska fridens torg och Förbjudna staden. När vi kom till Peking var det första några i gruppen gjorde att gå till McDonalds men Jörgen och vi andra gick till en liten restaurang nära hotellet och jag tror att vi hade betydligt trevligare. Jag tycker maten i Kina är god, de kryddstarka rätter de har i framförallt Sichuan är i min smak. Hemma dricker jag kaffe varje dag men jag saknade inte kaffet under de sex veckor resan varade, då var det te som gällde. I Peking gick jag dock till ett stort hotell alldeles bredvid Förbjudna staden och drack en irish coffee. Det fanns ett västerländskt bageri nära Himmelska fridens torg och där träffade vi även andra västerlänningar, men de har gott bröd i Kina. Det fanns bullar av olika slag, en del utan fyllning, andra med söt fyllning eller köttfyllning.

Förbjudna staden måste man ju besöka när man är i Peking, där finns mycket att se. Man kunde hyra intalade guider på olika språk och en lustig sak inträffade när vi skulle göra det. Vi ville ha engelskspråkiga band och killen bakom disken frågade var vi kom ifrån. När vi sa Sverige log han och svarade ”hälsa Roxette”. Tydligen var både Abba och Roxette kända i Kina för 30 år sedan.

Sommarpalatset är en annan sevärdhet men upplevelsen blev lite naggad i kanten för min del – jag hade rejält skoskav den dagen så jag haltade omkring. Det är ett stort område så att ha skoskav där var inte så roligt.

Kinesiska muren vill man absolut se när man är i Kina. Jörgen hade två olika platser på förslag, ett där det brukade vara mycket turister och ett annat där det var lugnare och vi valde det andra alternativet. Det fanns en linbana för de som hade svårt att röra sig men de flesta i gruppen ”tog trapporna”, ganska många trappsteg men inte alltför ansträngande. Vi hade lite otur med vädret, det var ganska mulet så man såg inte så långt, men det var inte mycket folk på den delen av muren där vi befann oss och det var en särskild känsla att gå där.

En av kvällarna i Peking blev vi bjudna hem till en av Chen Peis vänner, som bodde i en förort. Chen Pei själv jobbade, om jag förstod rätt, inom media och bodde i ett område där utlänningar inte tilläts vara. Vi skulle ta tunnelbanan till vännens område. Jörgen mådde inte riktigt bra och frågade om vi klarade oss själva och det tyckte vi att vi kunde göra, vi var ju flera stycken, och Chen Pei skulle möta oss på tunnelbaneperrongen. Vi skulle av vid en av de sista stationerna på linjen och fick hålla utkik på perrongerna när vi började närma oss så att vi inte missade Chen Pei. Det fungerade bra, vi såg honom där han stod på perrongen. Jag kommer inte ihåg om namnen på stationerna stod endast med kinesiska tecken eller även med våra bokstäver, jag tror det var så på en del stationer i centrum. Vännen bodde högt upp i en hög byggnad. Vi satt vid en långbord och åt, miljön var ganska trist med tomma väggar, men stämningen var hög och det är ett trevligt minne.

Min mamma råkade fylla år en av dagarna vi var i Peking. Jag hade skickat vykort från några ställen men tänkte att jag skulle överraska henne och ringa hem från hotellet. Det visade sig inte bli helt lätt, jag fick en blankett att fylla i med kinesiska tecken som jag naturligtvis inte förstod, men till sist lyckades jag fylla i det nödvändiga och kunde ringa hem. Mamma blev minst sagt förvånad när jag ringde från Kina och det var nog den bästa födelsedagspresenten hon kunde få från mig det året.

Ett par dagar senare återvände vi till Sverige med så många roliga och intressanta minnen.

En sak hände kort efter att jag kommit tillbaka till Stockholm, den sortens sammanträffanden man inte tror händer i verkliga livet. I rummet bredvid vårt på studentboendet i Chengdu bodde en svensk tjej som var där för att studera mandarin. Jag träffade henne i tvättrummet en kväll och vi pratade en stund. Hon berättade att hon bodde på Lidingö. När jag hade kommit tillbaka från min resa träffade jag en kompis, som bor på Lidingö, för att berätta om alla mina upplevelser och jag nämnden även tjejen jag hade träffat och när vi hade pratat lite närmare om saken kunde hon konstatera att den tjejen hade varit lekkamrat med hennes son när han växte upp. Min kompis visste att tjejen studerade kinesiska så det var inget tvivel om att det var rätt person. Ibland är världen liten.