Härestedts skriverier

Jag behöll kontakten med Xiumei, som jag träffade på min första resa till Kina 1993. Vid ett tillfälle köpte jag böcker på engelska, franska och tyska till henne, det var vid den tidpunkten lättare för mig att få tag på sådana böcker än det var för henne i Kina. Det uppstod lite frågetecken när jag skulle skicka böckerna eftersom uppgifterna behövde stå både med våra bokstäver och med kinesiska tecken för att öka chansen att paketet kom fram och det fanns inte så mycket plats på blanketten som skulle fästas på paketet. Jag var inne på postkontoret på Fleminggatan i Stockholm och där slog tre mycket hjälpsamma anställda sina kloka huvuden ihop för att lösa problemet. Uppenbarligen fungerade det eftersom Xiumei fick böckerna bara några dagar senare.

Jag ville gärna besöka Kina igen så vi kom överens om att jag skulle hälsa på henne och hennes dåvarande man ett par veckor i månadsskiftet juli/augusti då hon var ledig från sitt lärarjobb. Det blev lite krångel eftersom jag hade missat vilken dag jag skulle komma. Xiumei hade ingen telefon men jag hade telefonnumret till rektorn på skolan där hon jobbade så jag försökte ringa det numret. Det var en kille som svarade, förmodligen rektorns son, och jag försökte framföra mitt ärende på engelska men jag var inte helt säker på att han hade förstått vad jag sa men det gjorde han nog, Xiumei sa något om att hon hade fått ett meddelande från mig.

Jag beställde flygbiljett och hotell i Peking via Läs och Res, resebyrån jag hade rest med vid mitt första besök i Kina. När jag hämtade flygbiljetterna hade jag sådan tur att Jörgen, som varit vår reseledare den tidigare resan, var på resebyråns kontor. Jag frågade honom om han kunde boka rum på det hotellet vi hade bott på men det gick inte, det hotellet höll på att renoveras och var stängt, så han bokade ett rum åt mig på ett annat hotell. Dessutom vidtog jag den försiktighetsåtgärden, när jag skulle resa ensam i ett land där jag inte talar språket, att be Jörgen skriva ner mitt namn och kontaktuppgifter till svenska ambassaden i Peking på lappar som jag la i mina väskor, man kan ju alltid råka ut för en olyckshändelse eller bli sjuk.

På flyget till Peking fick jag en kinesisk kille bredvid mig, han hade varit i Sverige ett tag och talade en del svenska men vi kommunicerade på engelska, det kändes enklast. Jag fick lite praktiska tips av honom om sådant som hur man växlar in valuta på flygplatsen, jag vet inte hur det är nu men då kunde man inte växla till sig yuan i Sverige, och han talade också om vad en taxiresa in till centrala Peking normalt kostade, vilket var bra att veta så att man inte blir utnyttjad.

När jag kom ut från flygplatsen behövde jag inte leta efter taxi, flera taxichaufförer kom till mig. Eftersom jag hade varit i Peking tidigare visste jag ungefär hur långt det var in till centrum så jag kunde se att taxin inte tog någon omväg och priset när jag kom fram var ungefär vad killen på planet hade sagt var ett rimligt pris. Hotellet var ganska enkelt men trevligt. Jag skulle bara vara där en natt vid det tillfället, dagen efter skulle jag ta tåget till Chengdu, och sedan hade jag bokat ett par nätter till innan tillbakaresan till Sverige.

När jag kollade tågtidtabellen fann jag att Xiumeis uppgifter inte stämde så det blev ett senare tåg än vi hade avtalat. Väntrummet på järnvägsstationen var mycket stort men jag tror att jag var den enda västerlänningen där. Jag var tidig så jag satt där ganska länge. Vid ett tillfälle kom en liten tjej, förmodligen i 5-6-årsåldern fram till mig och ville prata. Det var så tråkigt att inte kunna kommunicera med henne på grund av språkbarriären, men hon gav inte upp så lätt, hon kom tillbaka flera gånger och ena gången bjöd hon mig på godis. Hennes föräldrar satt en liten bit bort så de hade koll på henne hela tiden.

Tågresan till Chengdu förflöt lugnt, jag kommer faktiskt inte ihåg så mycket från den. Det fanns nog ingen restaurangvagn eftersom de gick runt tre gånger om dagen med en matvagn med varm. Det var rejäla portioner så hungrig behövde man inte bli och billigt var det.

Väl framme i Chengdu var jag ganska trött efter att ha suttit på tåget i ca 30 timmar och lite orolig om Xiumei skulle vara där och möta mig eftersom det hade blivit lite missförstånd med datum och tågtider. Det var mycket folk i vänthallen men när jag sett mig omkring fick jag till min glädje och lättnad se en skylt med texten ”Welcome dear Yvonne” och där stod Xiumei och hennes make. De hade varit där även dagen innan så det var säkert glädje från både deras och mitt håll att det fungerade. Jag hade fått namn på ett hotell i Chengdu från Jörgen, om det hade varit så att de inte hade varit där och mött mig hade jag i alla fall haft någonstans att ta vägen som jag kunde räkna med var ett bra hotell.

Xiumei arbetade på vad jag uppfattade som en teknisk högskola och hon och hennes make bodde i ett hus på skolans område. Den låg en bra bit ut i förorterna så vi tog bussen dit. Huset de bodde i hade extremt enkel standard. När man kom in i tvåvåningshuset kom man in i mitten av en lång korridor där det var trampat jordgolv. Rummet Xiumei och hennes make bodde i var litet, bara plats för en säng, ett klädskåp och ett mycket litet bord och ett par stolar. Golvet var av betong. Spisarna stod i korridoren utanför. Det fanns två gemensamma toaletter, en för män och en för kvinnor. I kvinnornas toalett fanns tre ”hål i golvet” av betong. De gick att spola men det låg använda hygienartiklar bredvid dem. Belysningen var en naken glödlampa som hängde i taket, och som dessutom var trasig när jag var där så när man gick dit på kvällen fick man treva sig fram med enda belysning det mycket svaga ljus som kom utifrån genom fönstret. Sängen var mycket hård, jämfört med vad vi är vana vid. Jag var trött när vi kom fram så jag la mig en stund och Xiumei frågade mig senare om jag tyckte sängen var för hård. Det tyckte jag egentligen men jag sa att det gick bra. Det fanns ingen dusch i toalettrummet så när de skulle tvätta sig fick de hämta varmt vatten som de hällde i en stor plastbalja. Det fanns dock duschar i ett annat hus i närheten. Xiumeis make lagade mat vid spisen i korridoren och jag förstår inte hur han klarade av att stå i röken, vi satt inne i deras rum med fönstret öppet men jag tyckte ändå att röken var lite jobbig.

Vi stannade bara en natt där, resten av veckan jag tillbringade hos dem bodde vi hos en av makens systrar, som var ensamstående och som hade en lite större lägenhet som också låg mer centralt. Systern jobbade på järnvägen och om jag fattade rätt var området hon bodde i reserverat för anställda på järnvägen, som då var en av Kinas största arbetsgivare. Hon hade två rum med en sovalkov i det ena, jag fick sovrummet medan hon och Xiumei sov i det andra rummet. Sängen var lika hård där men det tog bara ett par dagar tills jag hade vant mig vid det. Det fanns ingen ytterdörr till trappuppgången utan man kom direkt in i huset och systerns pyttelilla kök och badrum låg på andra sidan korridoren från rummen och de låstes båda på natten så hade jag behövt gå på toa på natten, vilket jag inte behövde, hade det blivit att använda potta. Badrummet var helkaklat och skinande rent och duschen var över ”golvtoaletten” så när man duschade stod man med en fot på varsin sida av toaletten. De använde tofflor inne och hade olika tofflor för kök/badrum och rummen. Jag hade inte med mig några tofflor så jag fick låna av dem. Det blev snabbt en vana när man rörde sig där, toffla av, toffla på. Det hade ett stort kylskåp, vilket är förståeligt eftersom de inte låter någonting som går att äta förfaras.

Xiumeis make hade tre syskon som alla bodde i närheten av varandra så vid måltiderna var vi några stycken. Ena systern hade en son på 10 år. Vid ett tillfälle när vi satt och åt hov han plötsligt upp sin röst och sa ”I love you” på engelska till mig. Det var bara Xiumei som talade engelska så han hade lärt sig de orden när jag skulle komma dit. Jag förstod ju ingenting av det som sades när vi satt vid bordet men Xiumei berättade lite kortfattat för mig vad de pratade om.

Den första måltiden hos systern bestod av flera rätter. En del såg jag vad det var men det var två skålar som jag tittade lite extra på och frågade Xiumei vad det var. Den ena visade sig vara grisöron och den andra var kycklingfötter. Grisöronen tyckte jag inte smakade så mycket och var lite sega men kycklingfötterna var riktigt goda. Det fanns ett system för att få ut så mycket som möjligt av den begränsade mängden kött som fanns på dem. En dag gjorde vi jiaozi, fyllda degknyten. Jag hade inte gjort sådana tidigare så de första jag gjorde höll inte riktigt tätt men det var en rolig familjesysselsättning med god stämning runt bordet. Att de inte slänger mat fick jag ett exempel på. En kväll hade vi haft fisk till middag och det blev en del över så nästa morgon blev det fisksoppa. Soppan var god men fisksoppa är inte direkt sådant jag är van vid hemifrån till frukost.

En dag hälsade vi på hos Xiumeis svärföräldrar, som bodde i en lite större lägenhet och de hade den enda vanliga vattenklosetten jag såg i Kina. Vi åt lunch hos dem, bl.a. vaktelägg och en efterrätt som jag fick lite problem med. Det var nämligen melonbitar som låg i en lag och jag är definitivt ingen expert på att äta med pinnar. Jag försökte fiska upp melonbitarna, det gick en liten bit och sedan halkade de av pinnarna tillbaka ner i skålen. När vi hade ätit satte sig männen vid TV:n i rummet bredvid och tittade på fotboll. Jag vet inte vad ”mål” heter på kinesiska men när det blev mål lät det precis som det gör här. Xiumei sa att hennes svärföräldrar var ganska svåra att vara till lags men jag fann tydligen nåd inför deras ögon för jag hade varit välkommen att hälsa på dem igen. Jag hade läst att det är vanligt i Kina att värdfolket följer med sina gäster en bit när de går och det gjorde svärföräldrarna, de följde med oss något kvarter när vi gick därifrån.

Det finns en park i Chengdu där en känd poet levde under Tangdynastin. Det var inträde till parken med tre olika prisklasser, den billigaste för ”vanliga” kineser, den lite dyrare för ”overseas Chinese” och den dyraste för icke-kineser, vilket jag tyckte var helt okej, har man råd att resa till Kina har man råd att betala några kronor mer för inträde. Det var en separat inträdesavgift för att besöka poetens hem och när vi skulle betala där uppstod diskussion mellan Xiumei och de som sålde biljetter. Jag förstod naturligtvis inte vad de pratade om men till slut avslutades diskussionen och Xiumei talade om för mig att hon hade försökt få dem att acceptera att jag betalade lägre inträde. Hon hade sagt att jag var hennes kusin, vilket de naturligtvis såg inte stämde, jag är visserligen inte blond och blåögd men det syns ju att jag inte är kines, men till slut hade de gett sig så jag betalade lägre inträdesavgift.

En dag var vi på ett varuhus där jag tänkte köpa kläder. Jag såg en tvådelad tunn sommardräkt som jag tyckte om så jag tog med den för att prova. Provrummet hade en riktig dörr och jag började prova dräkten. Jag höll på med det när dörren öppnades och en tjej kom in. Utan att titta på mig började hon prova det hon hade med sig, så det var tydligen normalt att dela provrum. När jag sedan skulle köpa dräkten visade det sig vara lite mer komplicerat än här. Först gick jag till en disk där de behöll dräkten och jag fick en stämpel på ett papper, sedan gick jag till en annan disk och betalade och fick ett papper till meds stämpel som jag fick gå tillbaka med till den första disken för att få min vara. Dräkten kostade 120 yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor som kursen var då), vilket inte var dyrt för mig men för Xiumei var den en annan sak. Hon hade 300 yuan i månadslön (jag vet dock inte om hon jobbade heltid, jag frågade aldrig, men även om hon inte gjorde det var det ju en mycket låg lön med svenska mått mätt). Hon granskade varje söm i dräkten innan jag köpte den för att förvissa sig om att det inte var dålig kvalité. Det som för mig inte var något högt pris var ju för henne en tredjedel av hennes månadslön.

Veckan hos Xiumei gick mycket fort och sedan var det dags för tågresa tillbaka till Peking där jag skulle vara ett par dagar innan jag reste tillbaka till Sverige. Xiumei och hennes make följde mig till tåget. Jag hade fått en fönsterplats och en kille satt bredvid mig. Mitt emot satt en ung kvinna och hennes lille son och så fanns det en litet bord mellan oss. Xiumei bad killen som hade platsen bredvid mig att ta hand om mig under resan och det gjorde han verkligen. Jag har bara positiva minnen av de människor jag träffade i Kina, det enda negativa var att jag inte talar mandarin och de flesta jag kom i kontakt med kunde ingen engelska och det är ju ingens fel.

Det var väldigt varmt ute, säkert mer än 30 grader, men det fanns luftkonditionering på tåget som var alldeles lagom för att hålla en behaglig temperatur, varken för varmt eller för kallt. Framåt kvällen blev det lite svalt, jag hade en tröja med mig men den låg i väskan uppe på bagagehyllan och eftersom jag inte frös brydde jag mig inte om att hämta ner den. Jag såg att de andra i vagnen tog ner gardinerna på hängde för fönstren och använde som täcken men jag visste ju inte om det var accepterat beteende så jag gjorde inte det. Då hakade killen bredvid mig ner gardinen vid mitt fönster och bredde på mig. Väldigt snällt av honom. Vid lunch tidigare på dagen hade jag inte köpt någon mat när matvagnen kom, jag var inte hungrig och hade lite bröd i väskan, men killen bredvid mig kanske trodde att jag hade glömt att köpa mat för när tåget stannade vid en station gick han ut och kom tillbaka med mat till sig själv men också två kokta ägg och snabbnudlar. Det fanns varmt vatten någonstans på tåget så han gick och hämtade det till våra snabbnudlar. Det var frustrerande att inte kunna prata med honom och tacka honom. En lite rolig sak hände när jag skulle gå på toaletten. Det var kö och en kille i kön frågade mig något som jag inte förstod men jag tyckte ett ord lät ungefär som ”russkij” så jag antog att han frågade om jag talade ryska. Jag svarade på engelska och då gick han och hämtade sin flickvän som kunde lite engelska. Det visade sig senare vara bra att jag hade fått kontakt med henne. När det blev min tur gick jag in på toaletten. Jag var inte riktigt färdig när jag kände hur tåget saktade in och stannade. Man skulle inte gå på toaletten när tåget var på en station, det visste jag, men jag visste inte att tåget var på väg att stanna. Då bankade det på dörren och en arg röst skrek något, jag skyndade mig att bli färdig och öppnade dörren. Utanför stod en kvinnlig konduktör och såg ut som ett åskmoln i ansiktet men när hon fick se mig sprack hon upp i ett stort leende. Hon tänkte nog att här var en turist som inte visste bättre.

Vädret var mycket dåligt, åska och ösregn. Plötsligt stannade tåget mitt på spåret och blev stående. Något sades i högtalarna, som jag självfallet inte förstod, men efter en liten stund kom den kinesiska tjejen jag hade talat med tidigare fram till mig och talade om att vad de hade sagt i högtalarna var att det hade hänt något framför oss på spåret och att de räknade med att det skulle ta tre timmar innan vi kom iväg igen. Det stämde väldigt bra, efter ganska exakt tre timmar började tåget röra sig igen, men mycket långsamt. Tåget skulle ha kommit fram tidig kväll men på grund av förseningarna var vi inte framme i Peking förrän vid 4-tiden på morgonen. Då hade jag suttit på tåget i ca 40 timmar.

När jag kom ut från tågstationen var det nästan folktomt men det fanns några taxibilar. Taxiresan till hotellet där jag hade bott en natt tidigare gick snabbt, det var nästan ingen trafik alls. När jag kom fram till hotellet uppstod nästa problem. Dörren till hotellet var stängd med kedjor runt dörrhandtagen. Det satt två vakter en bit innanför dörren, jag ruskade på dörren och en av dem kom fram och bara skakade på huvudet åt mig och gick tillbaka. Då tog jag fram min parlör och letade upp det kinesiska ordet för ”bokat” (jag hade ju bokat rum) och ruskade på dörren igen. Vakten kom tillbaka och när jag sa ordet för bokat öppnade han och släppte in mig. Taxichauffören stod kvar hela tiden och åkte inte förrän han såg att jag blev insläppt. Det hade inte gjort så mycket om de inte hade släppt in mig, det började bli tidig morgon så hotellet hade väl öppnat snart ändå. Bakom receptionsdisken låg en tjej och sov på två sammandragna stolar men hon fixade ett rum åt mig. Det var väldigt skönt att få sträcka ut sig efter att ha suttit i så många timmar.

Rummet jag fick var nog något slags reservrum för jag fick byta till ett bättre rum dagen därpå. Hotellet låg i de gamla kvarteren inte särskilt långt från Förbjudna staden och Himmelska fridens torg så jag besökte Förbjudna staden en gång till. Jag gick in på en liten restaurang men det var inte så lätt att tyda menyn på kinesiska men eftersom jag kände igen tecknet för griskött beställde jag en sådan rätt. Kvinnan i restaurangen frågade mig något mer, som jag inte förstod, och då gick hon ut i köket och kom tillbaka med ett knippe olika grönsaker som hon höll upp framför mig. Jag nickade att det såg bra ut så det var det jag fick.

Ett roligt minne jag har är från hotellet. Det var, som sagt, mycket varmt och jag hade varit ute flera timmar. Det var inte så helt lätt att hitta rätt så jag hade gått lite vilse och kom tillbaka till hotellet alldeles genomvarm och svettig. Det fanns en liten affär i lobbyn på hotellet där de bl.a. sålde glass. Jag köpte en glassbägare och gick upp på mitt rum. Jag hade handlat en del saker och hade precis lagt ifrån mig mina inköp och skulle ta glassbägaren när jag insåg att jag hade glömt den på disken i affären. Ingen stor sak, jag tänkte gå ner och se om den stod kvar, annars hade jag köpt en till. Just då knackade det på dörren till mitt rum och när jag öppnade stod en delegation på tre tjejer utanför och en av dem hade min glassbägare i handen. De hade sett att jag glömde den och kom upp till mig med den. Väldigt snällt. Jag såg inga fler västerlänningar på hotellet så det var väl inte så svårt för dem att ta reda på vilket rum jag bodde i.

Dagen därpå flög jag tillbaka till Stockholm.