Min första roman är på gång att ges ut (6 november 2025), men jag skrev ursprungsversionen för cirka 45 år sedan och skickade då in den till Bonniers. De ville inte publicera den, de tyckte (helt korrekt) att den hade för stora brister, men jag var uppe på deras kontor och talade med en av de lektörer som läst romanen. De uppmuntrade mig att fortsätta skriva och jag fick med mig ett ex av nedanstående utlåtande om min roman.
Det blir lite ”spoiler warning” här, om någon har tänkt läsa romanen avslöjas en hel del av det som händer i nedanstående text. Jag har skrivit om en del, men grundberättelsen är densamma.
——————-
”Claude” är ett debutantmanus med större ambitioner är vad som är vanligt i detta sammanhang. De är så stora att det hade varit närmast mirakulöst, om förf. lyckats fullfölja dem. Som helhet har boken så stora brister att det är rimligt att avböja en utgivning, men hon har kommit så långt på vägen mot sitt mål att det finns anledning att hålla det negativa meddelandet i uppmuntrande ordalag.
Det ovanliga är viljan att, i en geografisk och tidsmässig ram fjärran från förf:s egen erfarenhetshorisont, bygga upp en verklig berättelse, en komplicerad intrigkonstruktion som bärare av en moral-filosofisk problematik. Inom denna fiktionsram rör sig personer med nyanserad och trovärdig psykologisk halt, offer för komplicerade känslor och föreställningar som i långa stycken inte bara beskrivs eller postuleras, utan gestaltas.
Den dominerande huvudpersonen är Claude Troissaints, en fransk godsägarson. Handlingen följer hans liv från 1940 till 50-talets slut och centreras kring hans vilsna sökande efter värden och känslomässiga hållpunkter i tillvaron och hans långa underkastelse under den skuld som denna strävan lägger på honom. Claude är en människa som vägrar – och hindras från – att ta den lätta vägen ut ur livet genom självmord, utan i stället ägnar sitt liv åt desperata försök att befria sig från skuldkänslorna genom att blottställa sig för andras förakt, att tjäna andra och att söka den totala hängivelsen och passionen. De övriga personerna är främst definierade i sin relation till Claude men tecknas med få undantag som självständiga individer, trovärdiga utifrån egna inre premisser.
Intrigen är mycket händelserik. Läsaren leds genom den tyska ockupationen av Frankrike, motståndsrörelsen och efterkrigstiden med dess starka inslag av revanschistiska tendenser med rot i olika ställningstaganden under kriget. Det är Claudes ställningstagande som påför honom skulden: han förråder, inte under tortyr men av rädsla för tortyr, sin kontakt i motståndsrörelsen, en äldre kvinna som dessutom är hans stora kärlek och som skänkt honom en gemenskap och fysisk utlevelse som präglar honom för livet. Han bär alltså ansvaret för hennes död och dessutom för utplåningen av sin egen familj, som skjuts ned av tyskarna som repressalier. Han hamnar samtidigt i ett egendomligt hat-vänskapsförhållande till sin förhörsledare, tysken Ziegler.
Berättartekniskt har boken en ganska raffinerad flashback-konstruktion. Efter ett kort parti som beskriver Claudes återkomst till det förfallna godset 1955 glider den tillbaka till händelserna 1940-45 och därefter tillbaka igen för att i beskrivningen av åren framöver ständigt spela på gissningar om Claudes tillvaro under den mellanliggande perioden. Avslöjandet av den – ett homosexuellt kärleksförhållande – utlöser det tragiska slutet, där Claudes älskare dödas och Claude själv avrättar mördaren – en kvinna som älskar honom men avvisats – och därefter faller offer för polisens kulor.
Det är bokens förtjänst att den lyckats hålla en ton där denna intrig framstår som sannolik, ja t.o.m. ödesbestämd och framtvingad av personernas komplicerade inre liv. Det är inte förvånande att förf. på avgörande punkter saknar förmåga att klä den i adekvat litterär dräkt, men det är överraskande att dessa punkter är så pass få. Huvudproblemet är en bristande balans mellan gestaltade förlopp och rekapitulerande mellanpartier. Allt eftersom handlingen fortskrider blir de senare alltmer dominerande och summariska – ofta av ren synopsiskaraktär. Förf. har en hög grad av kontroll över det invecklade intrignätet men tappar liksom orken att skapa konkreta scener.
Sen går det ju inte att komma ifrån att en stark litterär påverkan gör sig påmind. Det finns drag i boken som pekar mot Bengt Söderberghs fiktiva, dramatiska levnadsförlopp, ofta i liknande fransk ram. Men huvudvägen leder givetvis till katolska författare som Mauriac och Bernanos, både vad gäller själva den existentiella problematiken och den yttre regin. Men Härestedt är en duktig och ganska självständig lärjunge. Vad hon ännu saknar är den författarauktoritet som får läsaren att villigt överskrida gränsen mellan realism och stilisering, att uppleva händelserna på de premisser som den litterära suggestionen skapar.
—————–
Härestedts skriverier 
Lämna en kommentar