Jag började skolan 1962 så största delen av min skoltid hade vi betygssystemet med 1-5. Eftersom jag var väldigt blyg hade jag inte några ”pratbetyg” men jag ser mig som normalbegåvad, lätt för språk, kass när det gäller matte och siffror. Jag fick säkert de betyg jag förtjänade. Med ett undantag. I slutbetyget i nian fick jag 4 i engelska och jag tyckte att jag borde ha haft en 5:a.
På skolavslutningen kom vår engelskalärare, som var en mycket bra lärare, fram till mig och talade om för mig att han hade velat ge mig en 5:a eftersom han tyckte att jag förtjänade det men att han inte kunnat göra det eftersom han bara fick ge ett visst antal 5:or och vi var många bra i klassen!
Jag undrar hur de tänkte, om de överhuvudtaget tänkte, när de hittade på det systemet. Det var ju som gjort för orättvisor. I extremfallet kunde det ha varit så att alla i en klass förtjänade 5:or och vad gjorde läraren då? Jag har många gånger under årens lopp tänkt på läraren med tacksamhet över att han talade om det för mig så att jag fick bekräftat att min uppfattning om mina kunskaper i engelska faktiskt stämde.
Jag sökte humanistisk linje (vilket var naturligt med tanke på de ämnen jag var bra på) men mitt medelbetyg låg precis under det som krävdes för att komma in så det blev tvåårig kontors- och distributionskunskap istället. Mitt liv, i alla fall mitt yrkesliv, kunde ha blivit helt annorlunda (inte nödvändigtvis bättre) om jag kommit in på humanistiska linjen och det är möjligt att jag hade gjort det om jag fått en 5:a i engelska men jag klagar inte. Jag fick fast jobb ett par månader efter att jag slutade gymnasiet och det har blivit ett antal olika jobb under årens lopp, en del där jag trivdes väldigt bra, andra inte lika mycket.
Härestedts skriverier 
Lämna en kommentar