Härestedts skriverier

När jag bodde i London hände det två gånger saker som har att göra med Pizza Hut som jag fortfarande kommer ihåg.

Vid det första tillfället befann jag mig i Stratford-upon-Avon. Jag åkte dit över en helg för att se en Shakespeare-föreställning på plats. Efter föreställningen, som var på eftermiddagen, tänkte jag ta något att äta och sedan gå tillbaka till den B&B jag bodde på. Jag tycker om pizza så jag styrde stegen till en Pizza Hut. Det var mycket folk så jag fick vänta en liten stund innan jag kom in. Personalen for omkring som torra skinn mellan borden och jobbade verkligen hårt.

Lokalen bestod av ett stort rum med en liten trappa upp till några få bord avskärmade från resten av restaurangen. Jag fick ett bord där uppe och beställde pizza, vitlöksbröd och ett glas vin. Brödet och vinet kom ganska omgående men sedan dröjde det. Jag var beredd på att vänta lite men när det drog ut på tiden och jag hade hunnit dricka upp vinet började jag undra varför det tog så lång tid. Precis då kom en servitris med min pizza. De hade glömt bort mig, vilket hon beklagade djupt. Som plåster på såren fick jag ett glas vin gratis.

Händelsen har stannat i mitt minne därför att jag tyckte att personalen gjorde helt rätt. Jag såg ju hur stressigt de hade det och att de glömde bort mig en stund där jag satt lite avskärmad från det stora rummet var inte alls konstigt. Men att de erkände att de hade glömt bort mig utan att komma med några undanflykter och att jag fick ett glas vin extra var en perfekt reaktion. En liten sak i sig men för mig är det sådant som påverkar min uppfattning om affärsrörelser i positiv riktning.

Det andra tillfället var på Pizza Hut vid Shaftesbury Avenue i London. Jag åt där två gånger. Den första gången var det lugnt, inte särskilt många gäster och jag åt min pizza och gick. Inget anmärkningsvärt hände. Så gick ett par månader och det blev så att jag gick tillbaka till samma restaurang. Då var det betydligt fler gäster och jag fick ett bord i en annan del av restaurangen än där jag hade suttit första gången. När jag hade ätit färdigt och fick kaffet serverat stannade servitrisen vid mitt bord och frågade om jag inte hade varit där förut. Jo, sa jag. Satt du inte där borta? frågade hon och pekade på bordet jag hade suttit vid vid mitt första besök.

Till denna dag förstår jag inte hur hon kunde komma ihåg mig och till och med vilket bord jag hade suttit vid ett par månader tidigare. Jag står inte alls ut från mängden, varken vad gäller beteende, klädsel eller frisyr och jag frågar mig fortfarande hur en servitris som ser kanske hundratals människor varje dag kom ihåg just mig. Hon måste ha haft ett formidabelt minne för ansikten.