Kategori: Mitt liv

• Oväntad kommentar

  Det är lustigt med minnet och hur det fungerar. En del småsaker fastnar medan man helt glömmer bort en del annat. Jag kom att tänka på ett samtal jag hade med en arbetskamrat och hennes kompis Shane när jag bodde i London. Vi satt på en pub och pratade. Jag hade varit på semester i Indien ett par år tidigare och vi kom in på en sak jag berättade. På resan i Indien besökte vi bland annat Varanasi och den heliga floden Ganges. När man är i Varanasi ska man vara på eller vid Ganges vid soluppgången, berättade vår guide för oss. Om man är för lat för att uppfylla det blir man återfödd som snigel i nästa liv. (Vi i gruppen satt i en båt på Ganges när solen gick upp så vi blir förhoppningsvis inte återfödda som sniglar.)

  Det var det som styrde diskussionen i puben in på vad man skulle vilja bli återfödd som om man kunde välja. Jag och min arbetskamrat valde olika djur men Shane svarade att han skulle vilja bli återfödd som kvinna eftersom han ville veta hur det kändes att ha mens. ”Nej, det vill du inte,” svarade min arbetskamrat och jag i korus. Det är ett samtal jag naturligtvis hade glömt bort för länge sedan om det inte hade varit för Shanes kommentar. Jag träffade honom bara vid det tillfället men han gav intryck av att vara en person med intressanta idéer som jag gärna hade umgåtts mera med.

  28 oktober, 2025

• Intressant bok?

  Jag har en hög böcker som låg på vinden, förmodligen var det min morfars, han läste en del. Några av dem är 25-öres-romaner, tryckta på 1910-talet. En av dem har jag läst, Spionen från Vogeserna av Radscha (som hette Iwan T. Aminoff). I slutet av boken finns en lista över andra böcker han gav ut med recensioner. En av dem, Det erövrade landet, först utgiven 1912, låter intressant och när jag sökte på nätet hittade jag hela boken som man kan ladda ner gratis. Recensionerna ger mersmak.

  ”Bokens förutsättning är det djärva tankeexperiment, att Sverige efter ett hårdnackat krig blivit erövrat av en stormakt, vars namn under hela handlingen underförstås. Efter några tvekande och vacklande ögonblick, under vilket hela statsmaskineriet synes stå stilla, övertages dess skötsel så alldeles av inkräktarna. Till en början synas dessa vilja visa pietet för de gamla administrationens och folkstyrelsens former, men ingen låter sig bedraga. Snart lägga också inkräktarna sina verkliga avsikter i dagen, riksdag och domstolar upplösas och Sverige lägges som en provins under det erövrande landets lagar. De värnpliktige utskrivas och sändas utom riket, medan främmande soldater och gendarmer med järnhand hålla missnöjet nere. Skatterna höjas godtyckligt, passtvång införes, emigration omöjliggöres. De ekonomiska konjunkturerna bliva lägre och lägre, invandring av billigare arbetskraft sänker avlöningen för arbetarna så att verklig nöd inträder – – -” (Utk.)

  ”Författaren tänker sig vårt fädernesland erövrat av en stormakt och under omdaning från självständig stat till provins. Det är logisk skärpa och sammanhang, skarpt och distinkt utmejslat i minsta detalj, som genomgår hela arbetet. Vidare märker man, att författaren är en man med gedigna kunskaper – – – – – är en fosterlandsvän som få, vilken vill söka rycka sina landsmän upp ur deras sömn.” K.T.

  ”- – Han är en kunnig och tänkande man, som har en lika skarp blick för våra nationella brister, svagheter och ynkligheter, som han har brinnande kärlek till folket och tro på dess ädla kärna. Ett fritt folk har svårt att föreställa sig vidden och omfattningen av de olyckor, varunder ett underkuvat folk suckar. Författaren har omsorgsfullt tänkt sig in i denna svårfattliga situation och målar den utan överdrift, men på ett i hög grad instruktivt och säkerligen i det stora hela träffande sätt. Redan detta gör hans bok lärorik och läsvärd.” N.D.A.

  13 augusti, 2025

• Avdelningen skryt

  Jag går igenom gamla papper och hittade ett anställningsbetyg jag fick när jag lämnade mitt andra jobb på Nya Zeeland 1990. Det är verkliga lovord och jag tycker att man kan få vara lite stolt ibland.

  

  Ett annat positivt minne jag har är när jag läste engelska på Stockholms universitet i början av 1980-talet. Jag visste att jag hade klarat det stora skriftliga provet i slutet av första terminen bra men jag visste inte hur bra så jag fick en trevlig överraskning. Första lektionen på vårterminen var ett muntlig prov med en student i taget. När jag kom in i rummet var det första vår lärare sa: ”Congratulations.” Jag såg säkert frågande ut och då talade hon om för mig att jag hade haft det bästa resultatet på den skriftliga provet som någon hade haft på Stockholms universitet dittills, 98 av 100 poäng tror jag det var. I efterhand har jag tänkt att det var psykologiskt riktigt att tala om det för mig, jag var verkligen taggad inför vårterminen.

  8 maj, 2025

• Fascinerande!

  För en tid sedan sökte jag information om Frankrike under andra världskriget och tyckte att det kunde vara givande att veta vad som stod i tidningarna då. Jag hittade en sajt där Frankrikes Nationalbibliotek har skannat in tidningar så de senaste veckorna har jag ägnat en stor del av dagarna åt att läsa franska tidningar från 1939 och framåt. Eftersom tidningarna är inskannade ser man allt, inklusive annonser, följetonger, radioprogram osv. Det levandegör verkligen historien.

  Jag ville veta lite om vad som hände under månaderna som ledde fram till andra världskriget så jag tog datumet 20 april 1939 som startdatum. Ett lite lustigt sammanträffande var att på förstasidan i den första tidningen jag tittade på stod rubriken ”Le roi de Suède”. Mycket riktigt var det ett foto på Gustav V som tydligen var på besök i Frankrike då. Dessutom var det Hitlers 50-årsdag. Jag började titta igenom flera tidningar men det var för tidskrävande så det har blivit att jag har följt en tidning, L’Oeuvre. Det främsta skälet till det är att de hade en journalist, Geneviève Taboui, som skrev en artikel om dagen om utrikespolitiken. (Hon var tydligen en av de första internationellt kända kvinnliga journalisterna har jag förstått, född 1892.) Upplägget är att hon redovisar vad som har hänt det senaste dygnet främst i Europa på den diplomatiska och politiska scenen. Jag tror att det räcker med att läsa hennes artiklar för att få en bra allmän bild av vad som hände under perioden ifråga.

  Jag har nu kommit fram till slutet av maj 1940 och det är helt fascinerande att kunna följa utvecklingen dag för dag. Historia har alltid var ett stort intresse och jag har läst en del om andra världskriget men det ger en helt annan känsla att läsa sådant som skrevs när ingen visste vad som skulle hända jämfört med att läsa sådant som skrevs efter kriget.

  Det är väldigt mycket intressanta detaljer av olika slag. Mer och mer i tidningen handlar om kriget, först polackernas hårda motstånd och sedan finska vinterkriget som det naturligtvis var dagliga rapporter om. När det gäller det framställs inte Sverige och Norge i något särskilt smickrande ljus. Det är intressant att läsa det som handlar om Sverige. Jag visste att den svenska järnmalmen var av mycket stor vikt för tyskarna men av något av det senaste jag läste verkar det som om deras krigsindustri i princip stod och föll med att de fick tillgång till den svenska järnmalmen.

  Det syntes genast på tidningarna när kriget började. Redan de första dagarna blev den tidningen jag läser tunnare. Tidigare hade det varit 8 eller 10 sidor, efter krigsutbrottet blev det 6 sidor och på söndagar 4 sidor. Mot slutet av maj har det varit ett par dagar som tidningen bara var 2 sidor. Dessutom slog censuren till. Rader, hela stycken eller hela artiklar är blanka. I Geneviève Tabouis artiklar står det ibland hur många rader som har blivit censurerade, t.ex. (30 rader censurerade). Den senaste artikeln jag läste om den svenska järnmalmen var delvis censurerad.

  Paris intogs av tyskarna den 14 juni 1940 och i samband med det flyttade många tidningar sina redaktioner till den icke ockuperade delen av Frankrike. Jag ser på tillgängliga nummer av L’Oeuvre att det kom ut ett nummer den 10 juni men sedan är det ett hopp på ett par veckor. Efter det har jag förstått att tidningen ändrar karaktär. Då kom den att ges ut av Marcel Déat, som från att under mellankrigstiden har varit socialist och pacifist, blev pro-tysk och en av Frankrikes mest kända kollaboratörer. Med vetskap om det kan det ändå vara intressant att fortsätta läsa den.

  Jag kommer att skriva mer om det här. Dagarna passerar blixtsnabbt när jag har sådana fascinerande texter att läsa. Franska är mitt favoritspråk men jag behöver slå upp en del ord för att få sammanhanget helt klart för mig. Lyckligtvis har jag en alldeles ypperlig ordbok där jag hittar det mesta. För det jag läser nu behövs det eftersom många krigstermer och vissa andra ord är sådant jag inte känner till. Några andra ord är sådana som har en helt specifik betydelse när det handlar om andra världskriget utöver grundbetydelsen.

  20 april, 2025

• Övertid!

  Det där med övertid har varit olika beroende på vilka jobb jag har haft. När jag 1984 började jobba som advokatsekreterare blev det oftare, mycket sällan riktigt sent men en eller ett par timmar blev det ofta. Vi hade arbetstid 8.45-17.00 men eftersom jag var ensamstående utan barn spelade det ingen roll när jag kom hem. Jag stannade hellre någon halvtimma längre och gjorde färdigt det som behövde göras än att stressa för att kunna gå hem klockan 17.00. Advokaten jag jobbade mest åt, Martin, var mycket produktiv men han bad mig aldrig stanna i onödan så jag visste att om han kom in med något sent och sa att det behövde bli klart samma dag så var det brådskande. Jag trivdes väldigt bra med att jobba åt honom så det var för det mesta roligt att gå till jobbet.

  Vid framförallt ett tillfälle blev det dock övertid – i kvadrat. Ärendet sköttes av advokater på byråns Londonkontor men jobbet skulle göras i Stockholm där de inte hade någon sekreterare så de frågade om jag kunde ställa upp och jobba så mycket som behövdes under en vecka. Martin visste att han inte skulle ha så mycket jobb åt mig den veckan så jag gick med på det. Det handlade om en due diligence (genomgång av ett företags handlingar inför en planerad fusion) och saken var den (det här var 1995) att juristerna inte fick ta med sig några handlingar utan fick sitta hos det aktuella företaget och läsa in på diktafonband det som var relevant. Väldigt många diktafonband blev det…

  Det började på måndagseftermiddagen när jag fick de första banden och sedan gick det i ett hela veckan. Jag var kvar på jobbet till mellan midnatt och 3.30 på morgonen varenda dag och skrev så fingrarna glödde. När jag var kvar så sent betalade byrån taxi men jag bodde på Kungsholmen och kontoret låg på Strandvägen så jag hade inte långt hem, i normala fall gick jag till jobbet, det tog ungefär en halvtimma. Det blev promenad hem vid ett tillfälle även under den veckan. När jag var klar med dagens jobb vid 3.30-tiden på söndag morgon var det helt hopplöst att få tag på en taxi så jag gick faktiskt hem den natten.

  Under veckan började jag jobba vid normal tid men på lördagen var jag på kontoret vid 10-tiden och på söndagen vid 11-tiden. Rapporten (ca 250 sidor inklusive bilagor) skulle vara klar senast på måndag morgon, det hade utlovats att klienten skulle ha rapporten då via fax eftersom klienten fanns i London. Vid 1-tiden på måndag morgon var alla papper färdiga och vi spred ut oss till tre olika faxapparater och matade in rapporten men vi måste stanna tills vi hade fått bekräftat att faxen hade gått fram ordentligt och det tog en bra stund. En av advokaterna hade med sig ett par flaskor vin så där satt vi mitt i natten och drack vin och slappnade av efter veckans hårda arbete.

  För mig var det en positiv upplevelse. Jag har alltid velat ha mycket att göra på jobbet och när det gällde den här rapporten fick jag ansvaret för layouten. Det var jag som skrev det mesta men ett par andra sekreterare hade bidragit så jag fick se till att rapporten såg enhetlig ut. Det är positivt att få ansvar för sådant som man mycket väl klarar av och den veckan är något jag inte glömmer.

  23 november, 2024

• Reseminnen 1

  Två reseminnen från 1970-talet

  1972 åkte jag på en bussresa till Österrike. Vi bodde ett par dagar i Söll och gjorde bland annat en utflykt till Grossglockner. Därifrån har jag ett minne som har etsat sig fast. Vi var på ganska hög höjd, det kändes att luften var tunnare. En man dök upp en bit från där vi stod, tog fram en silvertrumpet, vände sig mot det snötäckta berget och började spela Il Silenzio. De öppna vita vidderna, den friska och lite kyliga luften med endast de klara tonerna från trumpeten som bröt den totala tystnaden och stillheten runt oss… Det blev ett outplånligt minne som jag fortfarande ryser när jag tänker på och som återuppväcks varje gång jag hör Il Silenzio.

  *************

  Det andra reseminnet utspelar sig under påskhelgen 1978. Jag läste på Statens Skola för Vuxna i Norrköping och på påskledigheten tågluffade jag och en av mina klasskamrater, Christina. Första resmålet var Paris. Jag hade varit där tidigare men för Christina var det första gången. Det visade sig att det var en sak vi inte hade tänkt på. Hotellrum. Helt fullbokat på de hotell vi kollade upp. Inte så konstigt när det var påskhelg. Följden blev att vi tillbringade den natten i väntsalen på Gare du Nord. Och vi var långt ifrån ensamma. Väntsalen var full av människor som satt på bänkar och låg på sovmadrasser på golvet.

  Vädret var gråtrist så vi stannade bara en dag. Tanken var att vi skulle ta nattåget till Geneve samma kväll eftersom huvudmålet för resan egentligen var Lausanne, där Christinas syster bodde och jobbade. Då uppstod en liten komplikation. Jag hade uppfattat att tåget till Geneve skulle gå 11.25 på kvällen men min franska var inte jättebra (Christina hade inte läst franska) och det visade sig att jag hade missuppfattat. Det var inte onze heures vingt-cinq (som är 11.25 på franska) utan onze heures moins vingt-cinq (som är 10.35). Jag insåg det en stund innan tåget skulle gå men vad de inte hade informerat mig om var att det tåget gick från Gare de Lyon och vi var fortfarande på Gare du Nord så vi hann inte ta oss mellan stationerna i tid för att hinna med tåget som också var det sista för dagen. Alltså blev det en natt till i väntsal, den här gången på Gare de Lyon. Det var några få andra resenärer som också tillbringade natten där. Vid midnatt kom väktare och körde ut alla som inte hade biljett så det var tyst och lugnt. Det enda avbrottet var när ett par poliser kom in på stationen på sin runda. De frågade om vi ville följa med dem i deras patrullbil. Det ville vi inte…

  Nästa dag kom vi till Geneve och hittade ett mysigt litet hotell. Vi stannade bara en dag där också och framåt eftermiddagen tog vi tåget till Lausanne. Vi tog en buss till den adress Christina hade till sin syster och kom fram till huset. Innanför ytterdörren fanns en rad postlådor men Christinas systers namn fanns inte med på någon av dem. Så vi ringde på en dörr på måfå. En ung kille öppnade och jag förklarade varför vi var där. Han talade om att det fanns två hus med samma adress, A och B, och Christinas syster bodde i det andra huset. Där hittade vi en postlåda med hennes namn så då visste vi att vi hade kommit rätt.

  Vi gick upp till hennes lägenhet, som låg i en lång korridor, och knackade på men ingen öppnade. Det var tidig kväll så vi utgick ifrån att systern inte hade kommit hem än och satte oss på golvet för att vänta. Tiden gick och ingenting hände. Så kom systerns granne hem. Han tittade lite konstigt på oss men sa inget utan gick in i sin lägenhet och stängde dörren. Det dröjde inte länge innan han kom ut igen och frågade vad vi gjorde där. Christina förklarade för honom och då fick vi reda på att systern hade rest bort på semester. Christina blev tvärarg, systern hade vetat att vi skulle komma men inte riktigt när eftersom vi tågluffade, så hon skrev ett argt brev på en bit toapapper vi hade med oss och stuvade in pappret i systerns brevlåda.

  Men nu stod vi där, ingenstans att ta vägen. Det var en bit in på kvällen men inte jättesent. En titt på tågtabellen visade att sista tåget till till Geneve skulle gå en kort stund senare så vi skyndade oss tillbaka järnvägsstationen och hann precis med tåget. Vi tog in på samma hotell vi hade bott på natten innan och såg lite mer av Geneve innan vi återvände hem.

  22 september, 2024

• Pizza Hut England x 2

  När jag bodde i London hände det två gånger saker som har att göra med Pizza Hut som jag fortfarande kommer ihåg.

  Vid det första tillfället befann jag mig i Stratford-upon-Avon. Jag åkte dit över en helg för att se en Shakespeare-föreställning på plats. Efter föreställningen, som var på eftermiddagen, tänkte jag ta något att äta och sedan gå tillbaka till den B&B jag bodde på. Jag tycker om pizza så jag styrde stegen till en Pizza Hut. Det var mycket folk så jag fick vänta en liten stund innan jag kom in. Personalen for omkring som torra skinn mellan borden och jobbade verkligen hårt.

  Lokalen bestod av ett stort rum med en liten trappa upp till några få bord avskärmade från resten av restaurangen. Jag fick ett bord där uppe och beställde pizza, vitlöksbröd och ett glas vin. Brödet och vinet kom ganska omgående men sedan dröjde det. Jag var beredd på att vänta lite men när det drog ut på tiden och jag hade hunnit dricka upp vinet började jag undra varför det tog så lång tid. Precis då kom en servitris med min pizza. De hade glömt bort mig, vilket hon beklagade djupt. Som plåster på såren fick jag ett glas vin gratis.

  Händelsen har stannat i mitt minne därför att jag tyckte att personalen gjorde helt rätt. Jag såg ju hur stressigt de hade det och att de glömde bort mig en stund där jag satt lite avskärmad från det stora rummet var inte alls konstigt. Men att de erkände att de hade glömt bort mig utan att komma med några undanflykter och att jag fick ett glas vin extra var en perfekt reaktion. En liten sak i sig men för mig är det sådant som påverkar min uppfattning om affärsrörelser i positiv riktning.

  Det andra tillfället var på Pizza Hut vid Shaftesbury Avenue i London. Jag åt där två gånger. Den första gången var det lugnt, inte särskilt många gäster och jag åt min pizza och gick. Inget anmärkningsvärt hände. Så gick ett par månader och det blev så att jag gick tillbaka till samma restaurang. Då var det betydligt fler gäster och jag fick ett bord i en annan del av restaurangen än där jag hade suttit första gången. När jag hade ätit färdigt och fick kaffet serverat stannade servitrisen vid mitt bord och frågade om jag inte hade varit där förut. Jo, sa jag. Satt du inte där borta? frågade hon och pekade på bordet jag hade suttit vid vid mitt första besök.

  Till denna dag förstår jag inte hur hon kunde komma ihåg mig och till och med vilket bord jag hade suttit vid ett par månader tidigare. Jag står inte alls ut från mängden, varken vad gäller beteende, klädsel eller frisyr och jag frågar mig fortfarande hur en servitris som ser kanske hundratals människor varje dag kom ihåg just mig. Hon måste ha haft ett formidabelt minne för ansikten.

  2 augusti, 2024

• Möte i tunnelbanan

  Under min tid i Stockholm bodde jag några år runt 1990 i Norsborg nära Hallunda tunnelbanestation. Vid det aktuella tillfället var mamma uppe och hälsade på mig och vi satt på tunnelbanan på väg hem efter ett besök inne i stan. Det var mitt på dagen och bara ett fåtal andra resenärer i tunnelbanevagnen. På andra sidan gången satt en tjej som hade en hund med sig och en kille. De hade inte sällskap, det förstod vi, men de pratade med varandra.

  Efter några minuter drog killen in mamma och mig i samtalet. Han var pratsam på ett positivt inkluderande sätt och gav ett öppet och sympatiskt intryck. Namnet var Vic, talade han om, och han pratade mycket om USA. När vi kom fram till Hallunda visade det sig att han också skulle av där. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om men vi var mitt uppe i ett samtal och fortsatte konversationen när vi hade gått av tunnelbanan. Sedan skulle han åt ena hållet och vi åt andra hållet så vi skildes åt.

  (mer…)
  27 juni, 2024

• Dramatiska händelser x 3

  De första åren jag bodde i Stockholm hände flera dramatiska saker.

  1.

  Den första händelsen inträffade ganska kort tid efter det att jag hade flyttat till Stockholm. Jag bodde i andra hand (hyrde av en arbetskamrat) i en lägenhet på Kungsholmen. En fredagseftermiddag var jag på väg hem från jobbet. När jag kom upp från tunnelbanestationen vid Fridhemsplan åskade det kraftigt. Jag hade handlat lite mat men regnet öste ner så jag ställde mig och väntade. Det var bara två tre kvarter till där jag bodde och jag hörde, under tiden jag väntade på att regnet skulle lätta, att det smällde till rejält någonstans.

  När regnet upphörde gick jag de få kvarteren hem och när jag kom runt hörnet stod tre brandbilar på gatan och det rök från taket på huset. Blixten hade slagit ner. Det var ingen storbrand, huset evakuerades inte, men jag fick vänta en stund innan jag fick klartecken att gå in och då fick jag kliva över brandslangar i trappan. Jag bodde på tredje våningen av sex. Senare fick jag höra att lägenheterna högst upp hade fått vattenskador och vinden var totalförstörd. Eftersom jag inte hade varit i Stockholm länge hade jag inte mycket med mig så jag hade alla mina saker i lägenheten men jag sov inte så bra den natten, låg och tänkte på att branden kunde flamma upp igen, men det gjorde den lyckligtvis inte.

  (mer…)
  18 juni, 2024

• Ett lustigt minne

  Det här är något som hände för mer än 40 år sedan men som jag har tänkt på ibland under årens lopp.

  Jag hade nyligen flyttat till Stockholm och bodde inneboende hos en kvinna i Farsta, via ett företag som förmedlade tillfälligt boende. Hon var mycket trevlig så vi kom bra överens.

  En tidig kväll ringde det på dörren till lägenheten och utanför stod en ung man, ditsänd av bostadsförmedlingen. Tydligen hade det blivit något missförstånd och förmedlingen hade trott att rummet var ledigt. Problemet var att det var så pass sent att förmedlingen hade stängt för dagen. Vi hade inte hjärta att skicka iväg honom ut i kvällen helt ensam så han fick stanna kvar och sova på soffan i vardagsrummet.

  Min värdinna gick och la sig framåt kvällen och jag och den unge killen satt och pratade ett tag, om vad minns jag inte nu, men han var rolig att prata med. Jag gick och la mig och hade inte riktigt somnat när det hördes en försynt knackning på dörren till mitt rum.

  Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på synen som mötte mina ögon när dörren öppnades. Killen kom in i rummet, helt naken. Framför sig höll han en stor röd väska som täckte de ädlare partierna. Han stannade och tittade på mig, säkert lite orolig över hur jag skulle reagera, om jag skulle bli upprörd. Jag minns inte exakt vad jag tänkte men han såg så komisk ut att jag inte kunde bli arg.

  Lite försiktigt frågade han om han fick krypa ner till mig i sängen och kramas lite. Hade jag varit ensam i lägenheten hade det varit en annan sak men innehavarinnan var i sitt sovrum ett rum bort, det var ingen stor lägenhet. Kramas var också det enda han ville, en stund senare gick han tillbaka till vardagsrummet. Han var borta när jag gick upp nästa dag så jag såg honom inte igen.

  När jag kom hem ett par dagar senare sa kvinnan jag hyrde rummet av att han hade varit där och frågat efter mig. Det var kanske synd att jag inte var hemma, jag hade gärna träffat honom igen. Vem vet, det kanske hade kunnat bli något.

  6 juni, 2024