Härestedts skriverier

Jag började skolan 1962 så största delen av min skoltid hade vi betygssystemet med 1-5. Eftersom jag var väldigt blyg hade jag inte några ”pratbetyg” men jag ser mig som normalbegåvad, lätt för språk, kass när det gäller matte och siffror. Jag fick säkert de betyg jag förtjänade. Med ett undantag. I slutbetyget i nian fick jag 4 i engelska och jag tyckte att jag borde ha haft en 5:a.

På skolavslutningen kom vår engelskalärare, som var en mycket bra lärare, fram till mig och talade om för mig att han hade velat ge mig en 5:a eftersom han tyckte att jag förtjänade det men att han inte kunnat göra det eftersom han bara fick ge ett visst antal 5:or och vi var många bra i klassen!

Jag undrar hur de tänkte, om de överhuvudtaget tänkte, när de hittade på det systemet. Det var ju som gjort för orättvisor. I extremfallet kunde det ha varit så att alla i en klass förtjänade 5:or och vad gjorde läraren då? Jag har många gånger under årens lopp tänkt på läraren med tacksamhet över att han talade om det för mig så att jag fick bekräftat att min uppfattning om mina kunskaper i engelska faktiskt stämde.

Jag sökte humanistisk linje (vilket var naturligt med tanke på de ämnen jag var bra på) men mitt medelbetyg låg precis under det som krävdes för att komma in så det blev tvåårig kontors- och distributionskunskap istället. Mitt liv, i alla fall mitt yrkesliv, kunde ha blivit helt annorlunda (inte nödvändigtvis bättre) om jag kommit in på humanistiska linjen och det är möjligt att jag hade gjort det om jag fått en 5:a i engelska men jag klagar inte. Jag fick fast jobb ett par månader efter att jag slutade gymnasiet och det har blivit ett antal olika jobb under årens lopp, en del där jag trivdes väldigt bra, andra inte lika mycket.

Jag är uppvuxen i Trollhättan men flyttade 1981 till Stockholm. En slaskig vintereftermiddag satt jag på ett kafé på Kungsgatan. När man kom in i caféet hade man disken till vänster och på höger sida stod några små bord. Jag satt vid ett av de borden och läste och brydde mig inte så mycket om vilka som kom in genom dörren. Plötsligt märkte jag att någon stannade vid mitt bord och jag tittade upp. Där stod en kille som jag först inte kände igen men så frågade han: ”Heter inte du Yvonne Härestedt?” och då hajade jag till. Uppenbarligen någon som kände mig men jag kunde inte för mitt liv komma på vem det var. Fast när han sa sitt namn ramlade polletten ner. Han hette Rolf och vi hade varit klasskamrater i nian, bara det enda året. Jag var väldigt blyg i skolan (det är jag idag också i vissa lägen) men tydligen hade jag gjort något intryck. Fast jag kan fortfarande inte förstå hur han kunde känna igen mig efter tio år (vi slutade nian 1971) och inte bara förnamnet utan också efternamnet och dessutom i Stockholm.

Första gången jag besökte huvudstaden var 1974 när jag gick provmånad på Calle Flygares teaterskola. Jag har alltid varit intresserad av film och teater och jag var då 18 år, den åldern när man vill testa lite olika saker. Det fanns en liten teater i Trollhättan, Kammarteatern, belägen i ett gammalt, sedermera rivet, trähus i centrum. De hade en vuxengrupp och en ungdomsgrupp och jag var med i den senare några år i mitten av 1960-talet. Tyvärr la de av ekonomiska skäl ner ungdomsgruppen men jag hade väl fått lite blodad tand.

År 1974 hade jag jobbat i ett år och tog tjänstledigt en månad. Calle Flygares teaterskola låg då i Bagarmossen. Vägg i vägg med skolan fanns ett stort ungdomshotell, kan man nog kalla det, där man hade ett rum och gemensamt kök på varje våning. Jag var inne i centrum och gick på bio ett par gånger, annars såg jag vid det besöket inte så mycket mer av Stockholm än Bagarmossen. Det var inte så att jag hade några särskilda planer på att bli skådespelare och terminsavgiften var hög så även om jag hade blivit antagen hade jag inte fortsatt. För mig handlade det mera om att pröva på något jag tyckte var kul. Den enda av de andra eleverna som jag har hört talas om efteråt är Magnus Uggla. Jag är inte alls förvånad över att han blev artist, det märktes redan då att han hade det där lite speciella.