Härestedts skriverier

Det här är något som hände för mer än 40 år sedan men som jag har tänkt på ibland under årens lopp.

Jag hade nyligen flyttat till Stockholm och bodde inneboende hos en kvinna i Farsta, via ett företag som förmedlade tillfälligt boende. Hon var mycket trevlig så vi kom bra överens.

En tidig kväll ringde det på dörren till lägenheten och utanför stod en ung man, ditsänd av bostadsförmedlingen. Tydligen hade det blivit något missförstånd och förmedlingen hade trott att rummet var ledigt. Problemet var att det var så pass sent att förmedlingen hade stängt för dagen. Vi hade inte hjärta att skicka iväg honom ut i kvällen helt ensam så han fick stanna kvar och sova på soffan i vardagsrummet.

Min värdinna gick och la sig framåt kvällen och jag och den unge killen satt och pratade ett tag, om vad minns jag inte nu, men han var rolig att prata med. Jag gick och la mig och hade inte riktigt somnat när det hördes en försynt knackning på dörren till mitt rum.

Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på synen som mötte mina ögon när dörren öppnades. Killen kom in i rummet, helt naken. Framför sig höll han en stor röd väska som täckte de ädlare partierna. Han stannade och tittade på mig, säkert lite orolig över hur jag skulle reagera, om jag skulle bli upprörd. Jag minns inte exakt vad jag tänkte men han såg så komisk ut att jag inte kunde bli arg.

Lite försiktigt frågade han om han fick krypa ner till mig i sängen och kramas lite. Hade jag varit ensam i lägenheten hade det varit en annan sak men innehavarinnan var i sitt sovrum ett rum bort, det var ingen stor lägenhet. Kramas var också det enda han ville, en stund senare gick han tillbaka till vardagsrummet. Han var borta när jag gick upp nästa dag så jag såg honom inte igen.

När jag kom hem ett par dagar senare sa kvinnan jag hyrde rummet av att han hade varit där och frågat efter mig. Det var kanske synd att jag inte var hemma, jag hade gärna träffat honom igen. Vem vet, det kanske hade kunnat bli något.

Jag var tidigare mycket filmintresserad och hade när jag var yngre funderingar på att försöka hitta jobb inom filmbranschen, kanske i USA. Inte som skådespelare, men det finns ju många andra yrken. Följaktligen skickade jag förfrågningar till lite olika ställen. De flesta fick jag naturligtvis inte svar från men så var det en som besvarade mitt brev. Han hette Richard, bodde i Dallas och producerade dokumentärer.

I den vevan reste jag till USA tillsammans med en kompis som hade släktingar på olika håll i USA som vi skulle bo hos största delen av tiden. De sista dagarna var vi i New York, där min kompis inte hade några släktingar så vi bodde på YMCA på Manhattan. Det slumpade sig så att Richard skulle vara i New York några dagar i affärer så vi avtalade att träffas. Hade jag varit ensam hade det känts osäkert att träffa någon jag inte alls kände men vi var ju två stycken.

Vi bodde, som sagt, på YMCA. Det var det minsta rummet jag någonsin har bott i, en våningssäng, ett litet skrivbord med en TV på och en liten ställning att hänga kläder på. Det var allt. Richard bodde på Waldorf Astoria… Där kan man tala om skilda världar. Han bjöd oss på drinkar i Peacock Alley på Waldorf Astoria och middag i en av hotellets restauranger. Första och enda gången jag har ätit ostron.

Som jag förstod det var han ofta i New York i affärer men han kände inte många som bodde där utan det handlade mest om affärsbekanta så han tyckte nog det var trevligt med lite sällskap. Av någon anledning nämnde han vid ett tillfälle namnen på två-tre personer han kände i New York och jag hajade till vid det ena efternamnet. Jag jobbade då på en stor advokatbyrå i Stockholm och hade en arbetskamrat med samma (i alla fall i Sverige ovanliga) efternamn. Jag visste att arbetskamratens far bodde i USA så familjen hade koppling dit. När jag kom tillbaka till jobbet frågade jag om han hade en släkting med det namn Richard hade nämnt. Det visade sig vara hans syster!

Av alla miljoner människor i New York råkade Richard känna systern till min arbetskamrat i Stockholm. Det kan man kalla sammanträffande.

Jag har upplevt flera sammanträffanden, ett par av sådant slag man inte tror händer i verkligheten. Just det här har jag skrivit om under Resor eftersom det hände när jag var i Kina första gången 1993 men det tål att upprepas.

Min första resa till Kina var en sex veckor lång gruppresa proppfull med spännande upplevelser av olika slag. De första tre veckorna bodde vi på ett boende för utländska studenter på ett universitetsområde i Chengdu i Sichuan-provinsen. I rummet bredvid mitt bodde en svensk tjej som inte tillhörde vår grupp utan som var i Kina som del av sin utbildning på Stockholms universitet.

En kväll träffades vi i tvättrummet, som var gemensamt för hela våningen, och pratade en stund. Hon berättade bland annat att hon bodde på Lidingö men jag tänkte inte närmare på det.

När jag hade kommit tillbaka till Stockholm, där jag bodde då, träffade jag en kompis, som sedan många år bodde på Lidingö, för att berätta om min resa. Jag råkade nämna tjejen som hade bott i rummet intill och det tog inte lång stund förrän vi kunde konstatera att hon hade varit lekkamrat med min kompis son när de växte upp. Det var ingen tvekan om att det var rätt person, min kompis visste att hon studerade kinesiska.

Vad är sannolikheten att något sådant ska inträffa? Tidigare kunde jag tycka att det ibland i filmer och böcker var helt osannolika sammanträffanden men när man råkar ut för det själv inser man att det faktiska kan hända. Jag har ett exempel till som jag kommer att ta upp i ett annat inlägg.