Härestedts skriverier

För en tid sedan sökte jag information om Frankrike under andra världskriget och tyckte att det kunde vara givande att veta vad som stod i tidningarna då. Jag hittade en sajt där Frankrikes Nationalbibliotek har skannat in tidningar så de senaste veckorna har jag ägnat en stor del av dagarna åt att läsa franska tidningar från 1939 och framåt. Eftersom tidningarna är inskannade ser man allt, inklusive annonser, följetonger, radioprogram osv. Det levandegör verkligen historien.

Jag ville veta lite om vad som hände under månaderna som ledde fram till andra världskriget så jag tog datumet 20 april 1939 som startdatum. Ett lite lustigt sammanträffande var att på förstasidan i den första tidningen jag tittade på stod rubriken ”Le roi de Suède”. Mycket riktigt var det ett foto på Gustav V som tydligen var på besök i Frankrike då. Dessutom var det Hitlers 50-årsdag. Jag började titta igenom flera tidningar men det var för tidskrävande så det har blivit att jag har följt en tidning, L’Oeuvre. Det främsta skälet till det är att de hade en journalist, Geneviève Taboui, som skrev en artikel om dagen om utrikespolitiken. (Hon var tydligen en av de första internationellt kända kvinnliga journalisterna har jag förstått, född 1892.) Upplägget är att hon redovisar vad som har hänt det senaste dygnet främst i Europa på den diplomatiska och politiska scenen. Jag tror att det räcker med att läsa hennes artiklar för att få en bra allmän bild av vad som hände under perioden ifråga.

Jag har nu kommit fram till slutet av maj 1940 och det är helt fascinerande att kunna följa utvecklingen dag för dag. Historia har alltid var ett stort intresse och jag har läst en del om andra världskriget men det ger en helt annan känsla att läsa sådant som skrevs när ingen visste vad som skulle hända jämfört med att läsa sådant som skrevs efter kriget.

Det är väldigt mycket intressanta detaljer av olika slag. Mer och mer i tidningen handlar om kriget, först polackernas hårda motstånd och sedan finska vinterkriget som det naturligtvis var dagliga rapporter om. När det gäller det framställs inte Sverige och Norge i något särskilt smickrande ljus. Det är intressant att läsa det som handlar om Sverige. Jag visste att den svenska järnmalmen var av mycket stor vikt för tyskarna men av något av det senaste jag läste verkar det som om deras krigsindustri i princip stod och föll med att de fick tillgång till den svenska järnmalmen.

Det syntes genast på tidningarna när kriget började. Redan de första dagarna blev den tidningen jag läser tunnare. Tidigare hade det varit 8 eller 10 sidor, efter krigsutbrottet blev det 6 sidor och på söndagar 4 sidor. Mot slutet av maj har det varit ett par dagar som tidningen bara var 2 sidor. Dessutom slog censuren till. Rader, hela stycken eller hela artiklar är blanka. I Geneviève Tabouis artiklar står det ibland hur många rader som har blivit censurerade, t.ex. (30 rader censurerade). Den senaste artikeln jag läste om den svenska järnmalmen var delvis censurerad.

Paris intogs av tyskarna den 14 juni 1940 och i samband med det flyttade många tidningar sina redaktioner till den icke ockuperade delen av Frankrike. Jag ser på tillgängliga nummer av L’Oeuvre att det kom ut ett nummer den 10 juni men sedan är det ett hopp på ett par veckor. Efter det har jag förstått att tidningen ändrar karaktär. Då kom den att ges ut av Marcel Déat, som från att under mellankrigstiden har varit socialist och pacifist, blev pro-tysk och en av Frankrikes mest kända kollaboratörer. Med vetskap om det kan det ändå vara intressant att fortsätta läsa den.

Jag kommer att skriva mer om det här. Dagarna passerar blixtsnabbt när jag har sådana fascinerande texter att läsa. Franska är mitt favoritspråk men jag behöver slå upp en del ord för att få sammanhanget helt klart för mig. Lyckligtvis har jag en alldeles ypperlig ordbok där jag hittar det mesta. För det jag läser nu behövs det eftersom många krigstermer och vissa andra ord är sådant jag inte känner till. Några andra ord är sådana som har en helt specifik betydelse när det handlar om andra världskriget utöver grundbetydelsen.

Det där med övertid har varit olika beroende på vilka jobb jag har haft. När jag 1984 började jobba som advokatsekreterare blev det oftare, mycket sällan riktigt sent men en eller ett par timmar blev det ofta. Vi hade arbetstid 8.45-17.00 men eftersom jag var ensamstående utan barn spelade det ingen roll när jag kom hem. Jag stannade hellre någon halvtimma längre och gjorde färdigt det som behövde göras än att stressa för att kunna gå hem klockan 17.00. Advokaten jag jobbade mest åt, Martin, var mycket produktiv men han bad mig aldrig stanna i onödan så jag visste att om han kom in med något sent och sa att det behövde bli klart samma dag så var det brådskande. Jag trivdes väldigt bra med att jobba åt honom så det var för det mesta roligt att gå till jobbet.

Vid framförallt ett tillfälle blev det dock övertid – i kvadrat. Ärendet sköttes av advokater på byråns Londonkontor men jobbet skulle göras i Stockholm där de inte hade någon sekreterare så de frågade om jag kunde ställa upp och jobba så mycket som behövdes under en vecka. Martin visste att han inte skulle ha så mycket jobb åt mig den veckan så jag gick med på det. Det handlade om en due diligence (genomgång av ett företags handlingar inför en planerad fusion) och saken var den (det här var 1995) att juristerna inte fick ta med sig några handlingar utan fick sitta hos det aktuella företaget och läsa in på diktafonband det som var relevant. Väldigt många diktafonband blev det…

Det började på måndagseftermiddagen när jag fick de första banden och sedan gick det i ett hela veckan. Jag var kvar på jobbet till mellan midnatt och 3.30 på morgonen varenda dag och skrev så fingrarna glödde. När jag var kvar så sent betalade byrån taxi men jag bodde på Kungsholmen och kontoret låg på Strandvägen så jag hade inte långt hem, i normala fall gick jag till jobbet, det tog ungefär en halvtimma. Det blev promenad hem vid ett tillfälle även under den veckan. När jag var klar med dagens jobb vid 3.30-tiden på söndag morgon var det helt hopplöst att få tag på en taxi så jag gick faktiskt hem den natten.

Under veckan började jag jobba vid normal tid men på lördagen var jag på kontoret vid 10-tiden och på söndagen vid 11-tiden. Rapporten (ca 250 sidor inklusive bilagor) skulle vara klar senast på måndag morgon, det hade utlovats att klienten skulle ha rapporten då via fax eftersom klienten fanns i London. Vid 1-tiden på måndag morgon var alla papper färdiga och vi spred ut oss till tre olika faxapparater och matade in rapporten men vi måste stanna tills vi hade fått bekräftat att faxen hade gått fram ordentligt och det tog en bra stund. En av advokaterna hade med sig ett par flaskor vin så där satt vi mitt i natten och drack vin och slappnade av efter veckans hårda arbete.

För mig var det en positiv upplevelse. Jag har alltid velat ha mycket att göra på jobbet och när det gällde den här rapporten fick jag ansvaret för layouten. Det var jag som skrev det mesta men ett par andra sekreterare hade bidragit så jag fick se till att rapporten såg enhetlig ut. Det är positivt att få ansvar för sådant som man mycket väl klarar av och den veckan är något jag inte glömmer.

Två reseminnen från 1970-talet

1972 åkte jag på en bussresa till Österrike. Vi bodde ett par dagar i Söll och gjorde bland annat en utflykt till Grossglockner. Därifrån har jag ett minne som har etsat sig fast. Vi var på ganska hög höjd, det kändes att luften var tunnare. En man dök upp en bit från där vi stod, tog fram en silvertrumpet, vände sig mot det snötäckta berget och började spela Il Silenzio. De öppna vita vidderna, den friska och lite kyliga luften med endast de klara tonerna från trumpeten som bröt den totala tystnaden och stillheten runt oss… Det blev ett outplånligt minne som jag fortfarande ryser när jag tänker på och som återuppväcks varje gång jag hör Il Silenzio.

*************

Det andra reseminnet utspelar sig under påskhelgen 1978. Jag läste på Statens Skola för Vuxna i Norrköping och på påskledigheten tågluffade jag och en av mina klasskamrater, Christina. Första resmålet var Paris. Jag hade varit där tidigare men för Christina var det första gången. Det visade sig att det var en sak vi inte hade tänkt på. Hotellrum. Helt fullbokat på de hotell vi kollade upp. Inte så konstigt när det var påskhelg. Följden blev att vi tillbringade den natten i väntsalen på Gare du Nord. Och vi var långt ifrån ensamma. Väntsalen var full av människor som satt på bänkar och låg på sovmadrasser på golvet.

Vädret var gråtrist så vi stannade bara en dag. Tanken var att vi skulle ta nattåget till Geneve samma kväll eftersom huvudmålet för resan egentligen var Lausanne, där Christinas syster bodde och jobbade. Då uppstod en liten komplikation. Jag hade uppfattat att tåget till Geneve skulle gå 11.25 på kvällen men min franska var inte jättebra (Christina hade inte läst franska) och det visade sig att jag hade missuppfattat. Det var inte onze heures vingt-cinq (som är 11.25 på franska) utan onze heures moins vingt-cinq (som är 10.35). Jag insåg det en stund innan tåget skulle gå men vad de inte hade informerat mig om var att det tåget gick från Gare de Lyon och vi var fortfarande på Gare du Nord så vi hann inte ta oss mellan stationerna i tid för att hinna med tåget som också var det sista för dagen. Alltså blev det en natt till i väntsal, den här gången på Gare de Lyon. Det var några få andra resenärer som också tillbringade natten där. Vid midnatt kom väktare och körde ut alla som inte hade biljett så det var tyst och lugnt. Det enda avbrottet var när ett par poliser kom in på stationen på sin runda. De frågade om vi ville följa med dem i deras patrullbil. Det ville vi inte…

Nästa dag kom vi till Geneve och hittade ett mysigt litet hotell. Vi stannade bara en dag där också och framåt eftermiddagen tog vi tåget till Lausanne. Vi tog en buss till den adress Christina hade till sin syster och kom fram till huset. Innanför ytterdörren fanns en rad postlådor men Christinas systers namn fanns inte med på någon av dem. Så vi ringde på en dörr på måfå. En ung kille öppnade och jag förklarade varför vi var där. Han talade om att det fanns två hus med samma adress, A och B, och Christinas syster bodde i det andra huset. Där hittade vi en postlåda med hennes namn så då visste vi att vi hade kommit rätt.

Vi gick upp till hennes lägenhet, som låg i en lång korridor, och knackade på men ingen öppnade. Det var tidig kväll så vi utgick ifrån att systern inte hade kommit hem än och satte oss på golvet för att vänta. Tiden gick och ingenting hände. Så kom systerns granne hem. Han tittade lite konstigt på oss men sa inget utan gick in i sin lägenhet och stängde dörren. Det dröjde inte länge innan han kom ut igen och frågade vad vi gjorde där. Christina förklarade för honom och då fick vi reda på att systern hade rest bort på semester. Christina blev tvärarg, systern hade vetat att vi skulle komma men inte riktigt när eftersom vi tågluffade, så hon skrev ett argt brev på en bit toapapper vi hade med oss och stuvade in pappret i systerns brevlåda.

Men nu stod vi där, ingenstans att ta vägen. Det var en bit in på kvällen men inte jättesent. En titt på tågtabellen visade att sista tåget till till Geneve skulle gå en kort stund senare så vi skyndade oss tillbaka järnvägsstationen och hann precis med tåget. Vi tog in på samma hotell vi hade bott på natten innan och såg lite mer av Geneve innan vi återvände hem.