Härestedts skriverier

När jag bodde i London hände det två gånger saker som har att göra med Pizza Hut som jag fortfarande kommer ihåg.

Vid det första tillfället befann jag mig i Stratford-upon-Avon. Jag åkte dit över en helg för att se en Shakespeare-föreställning på plats. Efter föreställningen, som var på eftermiddagen, tänkte jag ta något att äta och sedan gå tillbaka till den B&B jag bodde på. Jag tycker om pizza så jag styrde stegen till en Pizza Hut. Det var mycket folk så jag fick vänta en liten stund innan jag kom in. Personalen for omkring som torra skinn mellan borden och jobbade verkligen hårt.

Lokalen bestod av ett stort rum med en liten trappa upp till några få bord avskärmade från resten av restaurangen. Jag fick ett bord där uppe och beställde pizza, vitlöksbröd och ett glas vin. Brödet och vinet kom ganska omgående men sedan dröjde det. Jag var beredd på att vänta lite men när det drog ut på tiden och jag hade hunnit dricka upp vinet började jag undra varför det tog så lång tid. Precis då kom en servitris med min pizza. De hade glömt bort mig, vilket hon beklagade djupt. Som plåster på såren fick jag ett glas vin gratis.

Händelsen har stannat i mitt minne därför att jag tyckte att personalen gjorde helt rätt. Jag såg ju hur stressigt de hade det och att de glömde bort mig en stund där jag satt lite avskärmad från det stora rummet var inte alls konstigt. Men att de erkände att de hade glömt bort mig utan att komma med några undanflykter och att jag fick ett glas vin extra var en perfekt reaktion. En liten sak i sig men för mig är det sådant som påverkar min uppfattning om affärsrörelser i positiv riktning.

Det andra tillfället var på Pizza Hut vid Shaftesbury Avenue i London. Jag åt där två gånger. Den första gången var det lugnt, inte särskilt många gäster och jag åt min pizza och gick. Inget anmärkningsvärt hände. Så gick ett par månader och det blev så att jag gick tillbaka till samma restaurang. Då var det betydligt fler gäster och jag fick ett bord i en annan del av restaurangen än där jag hade suttit första gången. När jag hade ätit färdigt och fick kaffet serverat stannade servitrisen vid mitt bord och frågade om jag inte hade varit där förut. Jo, sa jag. Satt du inte där borta? frågade hon och pekade på bordet jag hade suttit vid vid mitt första besök.

Till denna dag förstår jag inte hur hon kunde komma ihåg mig och till och med vilket bord jag hade suttit vid ett par månader tidigare. Jag står inte alls ut från mängden, varken vad gäller beteende, klädsel eller frisyr och jag frågar mig fortfarande hur en servitris som ser kanske hundratals människor varje dag kom ihåg just mig. Hon måste ha haft ett formidabelt minne för ansikten.

Under min tid i Stockholm bodde jag några år runt 1990 i Norsborg nära Hallunda tunnelbanestation. Vid det aktuella tillfället var mamma uppe och hälsade på mig och vi satt på tunnelbanan på väg hem efter ett besök inne i stan. Det var mitt på dagen och bara ett fåtal andra resenärer i tunnelbanevagnen. På andra sidan gången satt en tjej som hade en hund med sig och en kille. De hade inte sällskap, det förstod vi, men de pratade med varandra.

Efter några minuter drog killen in mamma och mig i samtalet. Han var pratsam på ett positivt inkluderande sätt och gav ett öppet och sympatiskt intryck. Namnet var Vic, talade han om, och han pratade mycket om USA. När vi kom fram till Hallunda visade det sig att han också skulle av där. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om men vi var mitt uppe i ett samtal och fortsatte konversationen när vi hade gått av tunnelbanan. Sedan skulle han åt ena hållet och vi åt andra hållet så vi skildes åt.

(mer…)

De första åren jag bodde i Stockholm hände flera dramatiska saker.

1.

Den första händelsen inträffade ganska kort tid efter det att jag hade flyttat till Stockholm. Jag bodde i andra hand (hyrde av en arbetskamrat) i en lägenhet på Kungsholmen. En fredagseftermiddag var jag på väg hem från jobbet. När jag kom upp från tunnelbanestationen vid Fridhemsplan åskade det kraftigt. Jag hade handlat lite mat men regnet öste ner så jag ställde mig och väntade. Det var bara två tre kvarter till där jag bodde och jag hörde, under tiden jag väntade på att regnet skulle lätta, att det smällde till rejält någonstans.

När regnet upphörde gick jag de få kvarteren hem och när jag kom runt hörnet stod tre brandbilar på gatan och det rök från taket på huset. Blixten hade slagit ner. Det var ingen storbrand, huset evakuerades inte, men jag fick vänta en stund innan jag fick klartecken att gå in och då fick jag kliva över brandslangar i trappan. Jag bodde på tredje våningen av sex. Senare fick jag höra att lägenheterna högst upp hade fått vattenskador och vinden var totalförstörd. Eftersom jag inte hade varit i Stockholm länge hade jag inte mycket med mig så jag hade alla mina saker i lägenheten men jag sov inte så bra den natten, låg och tänkte på att branden kunde flamma upp igen, men det gjorde den lyckligtvis inte.

(mer…)